Läckert, stilrent och publikfriande

Saturday Night Fever är ett stort problem när man snackar om punkrevolutionen 1976-1977.

Det var nämligen den skivan, som tillsammans med Fleetwood Macs supersäljare Rumours och Crosby Stills & Nashs album CSN som toppade den amerikanska försäljningslistan 1977...

Hur det såg ut på den svenska listan vågar jag inte kolla, men gissar att det såg ungefär likadant ut.

Nja, så funkar det väl inte riktigt. Topplistor har väl aldrig varit något särskilt bra mått på vad som egentligen var inne...eller ännu mindre...bra...

Men vad det gäller Crosby Stills & Nash-plattan är jag lite inne på den linjen ändå. Det är nämligen en BRA platta. Det är inte gruppens bästa, den gjorde de 1969, men det är en genomgående stark skiva.

Kanske mest för att den här trion visste hur man gjorde bra poplåtar. Lit oskyldigt hippieretro, snygga harmonier och vackra akustiska melodier. Läckert, stilrent och publikfriande.

Det finns en rad låtar som tål att spelas flera gånger. Dark Star skulle kunnat bli en klassiker om inte refrängen varit så tråkig. Fair Game och Cathedral är också rätt trevliga saker.

Ska jag försöka analysera det lite mer ingående får jag väl säga att det är Stephen Stills låtar som gör skivan till vad den är. David Crosbys tre låtar är rätt svaga, Graham Nashs fyra bidrag bara något bättre.

Men det där skiftade ju genom åren. Crosby gjorde till exempel väldigt bra låtar till 1969 års album.

Men nej, de här killarna visste precis vad de gjorde 1977. Inte ens att det blåste snålt runt alla etablerade gamla elefanter och att Saturday Night Fever fick ungarna att skrika hysteriskt, rubbade dem det minsta.
Den här skivan är bra.

Nr: 1304/2000