City Boy gjorde bra pop

Dinner at the Ritz var en av de första City Boy-skivor som kom tillbaka till min samling*. Någonstans har jag hört att City Boy på senare år kallats progressivt rockband.

Det stämmer inte med bandets minst sagt taskiga rykte. Så lite nyfiken blev jag när jag hittade skivan i en begagnatback för en tia. Det är en av birminghamgruppens tidiga plattor, så kanske, kanske skulle det hela få sin förklaring där, tänkte jag...

Och det är möjligt, Dinner at the Ritz från 1976 skulle nog kunna kallas progressiv, delvis. Och möjligtvis – om man är snäll – lite åt artrockhållet.
Men det är pop. Rätt hyfsad pop, som man nog skulle kunna påstå är soft-rock.

Jag går faktiskt så långt att jag vill hävda att Dinner at the Ritz är en bra popskiva, om nån nu inte skulle tro det. Det finns flera riktigt vassa låtar, Momma´s Boy är till exempel en rätt tung rocker.

The Violin är en snyftare som också skulle kunna gå att tycka om, om man anstränger sig. Låten Dinner at the Ritz går också att spela flera gånger. Det finns ett par exempel till.

Jag skulle kunna tänka mig att jämföra City Boy med 10cc, de ligger inte så långt från varandra. Sen finns det emellanåt mindre likheter med ELO, vilket inte är så konstigt, de är ju från samma stad. Och Queen faktiskt, när City Boy sätter den sidan till.

Nr: 1940/2000

* Jag gjorde mig av med alla efter hemska Book Early (1978)...och nu har jag köpt tillbaka dem igen...