Pavlov´s Dog gick på lustgas

Pavlov´s Dog är ett sånt där band det skrivits massor om, inte minst bland bloggare. Det finns säkert en och annan som vill kalla detta amerikanska 70-talsgäng för ett kultband.

Man borde kanske lägga till missförstått och bortglömt också, så har man täckt in hela skalan...

Förmodligen är det David Surkamps minst sagt märkliga, rentav skitjobbiga sångröst, som är orsaken. Han låter ungefär som han sugit i sig lustgas precis innan han greppat micken. Pipigt och skränigt med andra ord.

Det finns de som jämfört honom med Geddy Lee i Rush. Och det stämmer nog rätt bra. Rushs storhetstid och Pavlov´s Dog var dessutom ungefär samtida.
Den här plattan – Pampered Menial - är Pavlov´s Dogs första och kom ut 1975 på CBS.

Det finns förresten en historia om den utgivningen. Den gavs tydligen också ut av ABC/Dunhill ungefär samtidigt. Men det går säkert att läsa om det på annat ställe, om du möjligtvis skulle vara intresserad...så det fular jag i här...

Pampered Menial från 1975, för att nu komma till den här textens essens, är en platta jag faktiskt gillar, även om man kanske skulle kunna hävda att Pavlov´s Dog är någon slags föregångare till band som REO Speedwagon, Journey, Kansas och andra ospelbara grejer.

Visst är det pampigt och bombastiskt i överkant, stråkar, körer och imponerande arrangemang. Men Pavlov´s Dog ligger inte i någon slags mittfåra för ”lagom” AOR-rock.

Surkamp och hans kollegor vågar ta ut svängarna mer än så. Jag tycker de ligger närmare storheter som Crack The Sky, City Boy och kanske tidiga Rush. Artrock, prog, vad du vill...

Därför är det här en spännande skiva att lyssna på, till och med så här 35 år senare.
Jag gillar till exempel låtar som balladen Julia, skumma Song Dance och rushrockiga Natchos Trace. Bra grejer, helt klart.

Nr: 453/2000