Klaatu bättre på vinyl

KLAATU - KLAATU - 1976

Klaatus debutalbum från 1976 är ett de album jag har både på vinyl och cd.
Och det här säger jag inte bara av något slags principskäl.

Men det är väldigt mycket behagligare att lyssna på vinylskivan än på cd:n.
Klaatu mår inte bra i det komprimerade cd-formatet.

Nu för tiden är det svårt att förstå varför en platta som Klaatus debutalbum blev så populärt. Det var nog det där med att folk trodde det var Beatles...

Men Klaatu låter inte som Beatles. Och jag tror inte Klaatu vid något enda tillfälle hade tankar på att ens försöka låta som Lennon och grabbarna. Möjligtvis skulle man i ett svagsint ögonblick kunna hävda att Sub-Rosa Subway är väldigt mycket McCartney, men inte mer.

Klaatus första platta är egentligen en synnerligen märklig blandning av olika musikstilar, allt från brittisk 60-talspop till psykedelia och experimentell prog. Allt inbakat i något slags märkligt och lite fånigt rymdtema.

Det sju minuter långa inledningsspåret Calling Occupants of Interplanetary Crafts är en av dem som blir jättebra på vinylskivan. För det första är det rätt modigt att lägga en så lång och invecklad låt så tidigt på skivan. Men den känns också spännande, nästan lite sofistikerad och ganska rolig. När man spelar den på CD känns den däremot bara platt och tråkig.

Anus of Uranus, vilket nog är en av de låttitlar som framkallat mest garv, är också klart lyssningsbar, liksom Sub-Rosa Subway och True Life Hero.
Men då är det vinylen jag menar. De låtarna på CD:n är inte alls lika bra.

Mer om Klaatu:
Billig och utslätad pop (Endangered Species)
Klaatus bästa album (Sir Army Suit)