En jävligt bra pop-skiva

1989 var ett hyfsat rockår. Inte på långa vägar ett av de bättre, men väldigt bra för att vara 80-talet. Det året kom Bob Dylans Oh Mercy, Full Moon Fever och sanslösa Bleach.

Men var fanns Graham Parkers skiva från det året, Human Soul?
Den försvann någonstans i mängden.
Det är en jävligt bra pop-skiva.

Det är klart. Graham Parker höll knappast till i rampljuset ens då. Han hade efter sitt stora genombrott i slutet av 70-talet stuckit över till New York för att bli skitstor.

Och då blev det naturligtvis ganska tyst om den lille bensinförsäljaren från Londons förorter. Det hjälpte inte med meriter som Squeezing Out Sparks och Stick to Me.

Human Soul är den andra plattan i rad där han får hjälp med produktionen av gamle pubrockhjälten Brinsley Schwartz, den första var The Mona Lisa´s Sister från året innan. Det samarbetet var en kick för Parker, för båda de skivorna är hur bra som helst, om än sorgligt underskattade.

Om nu Mona Lisa-plattan var var avskalad och naken är Human Soul lite av en motsats. Det går inte att undvika att upptäcka att den är lite väl radioanpassad och tillrättalagd. Men det gör inte så mycket.

Human Soul är fullproppad av små tuffa melodier, en mix av brittisk pubrock och power-pop. Förstasidans Little Miss Understanding, My Love´s Strong och Call me Your Doctor är tre höjdare.

B-sidan är faktiskt ännu bättre. Där är tempot högre och Parker river av den ena rockrökaren efter den andra. Daddy´s a Postman till exempel.

Det bästa med den här skivan är att den rätt ofta dyker upp i lågprisbackarna. Graham Parker står inte särskilt högt i kurs hos skivhandlarna. Men han är bra, jag lovar.

Mer om Graham Parker:
Graham Parker kom tillbaka (The Mona Lisa´s Sister)