Ska det rockas så gör Neil Young det på allvar. Från plattan Rust Never Sleeps. Det är skitigt och skraping, men gjort med oerhörd känsla. Hela den skivan är förresten lysande...som nog är en av de bästa plattorna jag har i samlingen.
Detta grandiosa och överjästa rockband hör inte till mina favoriter. ENDA undantaget är den här låten. Den är rå och oborstad och så olikt det mesta Bono gjort annars.
Roddan ballade ur en hel del med Atlantic Crossing. Det var väl då han på allvar lämnade rocken för smörsång. Det här är också smörigt, men lite finns kvar av Faces skrål och det är rätt bra.
Äntligen skriver du om lite musik jag känner igen (bortsett från Rod Stewart-låten).
SvaraRaderaNeil Young-låten är ju en odiskutabel klassiker.
Vad gäller U2 håller jag med om att de är pompösa och överskattade. Dock tycker jag att de fått till en del bra låtar genom åren. "Angel of Harlem" från "Rattle and hum" (1988) är nog deras största stund, enligt min åsikt. Men visst är de grymt överskattade om man ser till hela deras produktion.
Dessutom är Bonos världfrälsar-ambitioner lite svåra att ta på allvar. Visst, det är positivt med socialt engagemang, men ibland verkar karln på allvar tro att han är något slags Jesusfigur som ska rädda världen...