JETHRO TULL - BROADSWORD AND THE BEAST - 1982
Broadsword and the Beast är en förrädisk skiva. För här finns flera bra Jethro Tull-låtar, för att vara från 1982 alltså. The Clasp är en tuff rocker i retrostil, Flying Colours är kraftfull, Fallen On Hard Times en snygg episk ballad och vackra Pussy Willow smyger sig på och kryper in under skinnet.
Jag skulle nog kunna påstå att alla låtarna är bra utan att särskilt många protesterar. Broadsword and the Beast ger den rätta stämningen.
Men bara för en stund, för stämningen är konstgjord, det här är inte Jethro Tull.
Det är synthslingor, synthtrummor och syntetiska ljud, en 80-talsplåga. Det glömmer man bort i början, låtarna är ju så bra.
Men elektroniken smyger sig på, gör sig påmind, till slut i varje passage, och blir till slut irriterande och jobbig. Glansen bleknar, Broadsword and the Beast är till slut inget bra tull-album.
Jovisst är den mycket, mycket starkare än föregångaren A och uppföljaren Under Wraps. Men i längden blir den precis lika plågsamt pinsam.
Den som vill höra hur bra de här låtarna kunde varit, kan lyssna på den avskalade liveplattan A Little Light Music. Där finns en alldeles lysande version av Pussy Willow.
Broadsword and the Beast är en förrädisk skiva. För här finns flera bra Jethro Tull-låtar, för att vara från 1982 alltså. The Clasp är en tuff rocker i retrostil, Flying Colours är kraftfull, Fallen On Hard Times en snygg episk ballad och vackra Pussy Willow smyger sig på och kryper in under skinnet.
Jag skulle nog kunna påstå att alla låtarna är bra utan att särskilt många protesterar. Broadsword and the Beast ger den rätta stämningen.
Det är synthslingor, synthtrummor och syntetiska ljud, en 80-talsplåga. Det glömmer man bort i början, låtarna är ju så bra.
Men elektroniken smyger sig på, gör sig påmind, till slut i varje passage, och blir till slut irriterande och jobbig. Glansen bleknar, Broadsword and the Beast är till slut inget bra tull-album.
Jovisst är den mycket, mycket starkare än föregångaren A och uppföljaren Under Wraps. Men i längden blir den precis lika plågsamt pinsam.
Den som vill höra hur bra de här låtarna kunde varit, kan lyssna på den avskalade liveplattan A Little Light Music. Där finns en alldeles lysande version av Pussy Willow.
Din analys stämmer bra med mina erfarenheter. Köpte plattan för några år sedan och förfördes inledningsvis men tröttnade snabbt. Nu står den bara där i skivhyllan och samlar damm.
SvaraRaderaMVH
Björn
Skönt att man inte är ensam!
SvaraRaderaJag har blivit en regelbunden besökare på din blogg sedan jag upptäckte den för någon månad sen. (Jag skrev då kommentarer till ett par texter, bl.a. om Specials och Springsteen.)
SvaraRaderaEegentligen delar jag ganska lite av din musiksmak. Det vi har gemensamt är väl brittisk pubrock och tidig new wave-pop. För övrigt drar min smak mer åt blues, soul, jazz och funk, samt en del country och rockabilly. Mycket av den tyngre 70-talsrock du tycks älska är egentligen inte alls min kopp te.
Ändå återkommer jag till din blogg för att jag gillar din entusiasm och - i en positiv bemärkelse - din nördighet. Det är härligt att du är så engagerad i ditt intresse för musik och skivsamlande att du orkar lägga tid på att skriva bloggtexter om i stort sett varenda platta i din samling!
Keep up the good work! Jag kommer definitivt att fortsätta läsa din blogg!
Tack. Kul att läsa ditt inlägg och att nån tycker det är roligt att läsa det jag skriver. Jag har roligt när jag skriver, och lyssnar.
SvaraRadera