Hatchets storverk, eller...

MOLLY HATCHET - FLIRTIN´ WITH DISASTER - 1979

Flirtin´ With Disaster kom 1979. Den missade jag fullständigt. Då.
Men jag skyller på The Wall, London Calling, Highway to Hell, Rust Never Sleeps, Sheik Yerbouti, In Through the Outdoor och några till.

Vad jag vill ha sagt är att 1979 var ett jävligt bra rockår, så Molly Hatchets storverk liksom bara flög förbi. Flirtin´ With Disaster kom in i min samling betydligt senare, i början av 90-talet faktiskt.

Storverk förresten?
Det är visserligen en bra hårdrockplatta. Och det är fullt ös från första till sista låten. Det kan man inte neka till. Och jag kan nog plocka fram fyra eller fem in-i-helvete-bra låtar.

Men några djupare avtryck gör den inte. Inte om man hört Molly Hatchets debutplatta från 1978 först. För då lirade Hatchet southern rock, råtungt och med inte så lite hårdrocksinslag. Då låg bandet närmare Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers än några andra.

Flirtin´ With Disaster är tvärtom. Här är det hårdrock som gäller, med ganska kraftiga inslag av southern rock. Mer AC/DC än Allman om man säger så. Hängde nån med där?

Nej, hellre debutplattan än den här, även om den är jävligt bra.

Bra låtar: Flirtin´ With Disaster, Whiskey Man och Boogie No More (med ett nästan fyra minuter långt gitarrsolo som förlåter precis allt).

Mer om Molly Hatchet:
Fullt ös från början (No Guts...No Glory)
Bara mainstream hårdrock (Take No Prisoners)
Hell Yeah! (Molly Hatchet)

Den nedre bilden är hämtad från baksidan av skivomslaget.