Genesis gick från nyskapande föregångare på 70-talet till plågsam muzak på 90-talet. En process som tog nästan 30 år. Idag finns väl ingen sann genesis-fanatiker som vill att bandet ska ge ut någon ytterligare skiva. Inte efter Calling All Stations, 1997.
Genesis var ett av den brittiska progrockens mest spännande och innovativa grupper. Men det slutade som ett enda stort mollackord. Hur kunde det gå så illa?
Jag har den senaste tiden lyssnat på alla skivorna , från 1969 till 1997.
Med utstuderad envishet och en vilja av stål har jag även tragglat mig igenom skivorna från 80-talet, vilket jag förväntar mig någon slags tapperhetsmedalj för.
Här är en snabbguide genom Genesis vindlande och vingliga historia. Det finns recensioner om alla skivorna, gå bara vidare via länkarna.
En debut i det tysta...
From Genesis to Revelation (1969)
Det första trevande försöket av Peter Gabriel och hans polare, som inte anses särskilt bra. Men det är en rätt hyfsad popskiva som visar en sak: det här bandet har talang.
Och så ändrar vi inriktning...
Trespass (1970)
Efter floppen med debuten byter bandet inriktning och börjar lira progressiv rock. Det går hem. Trespass är en riktigt bra prog-platta, för att vara en förstaskiva.
Genesis står som högst...
Nursery Cryme (1971)
Foxtrot (1972)
Selling England by the Pound (1973)
Genesis Live (1973)
The Lamb Lies Down on Broadway (1974)
Gitarristen Anthony Phillips bytt mot Steve Hackett och John Mayhem mot Phil Collins på trummor. En elektrisk sättning under ledning av Gabriel som funkar. De här fem skivorna är Genesis absoluta höjdpunkt. Det här är fruktansvärt bra skivor. Högoktanig progrock som för alltid är inetsade i rockens historia.
Avhopp, bråk och interna strider...
A Trick of the Tail (1976)
Wind & Wuthering (1977)
Seconds Out – Live (1977)
Efter The Lamb hoppar Peter Gabriel av...Men Genesis ser till en början ut att klara sig bra. A Trick of the Tail är en rasande comeback. Men utan konstnärlig ledare och inre stridigheter gör till slut att bandet tappar fokus. När Steve Hackett hoppar av efter Wind & Wuthering är det början till slutet.
Vart är det på väg nu då?
And Then There Were Three (1979)
Duke (1980)
Abacab (1981)
Three Sides Live (1982)
Tremannabandet Genesis, Banks, Rutherford, Collins, irrar runt i ingenmansland mellan progg och synt.
Det här är en rad slätstrukna album som inte förtjänar uppmärksamhet alls.
Aha, det är synthpop som gäller...
Genesis (1983)
Invisblie Touch (1986)
We Can´t Dance (1991)
Genesis tar det definitiva steget och blir ett renodlat popband. Till en början ser det lovande ut. Men när Phil Collins idéer börjar ta över för mycket går det utför...på allvar.
Och så gick skeppet till botten...
Calling All Stations (1997)
När också Collins hoppar blir det nådastöten. Tony Banks och Mike Rutherford gör ett försök att hitta tillbaka till rötterna. Det blir en av de största katastroferna i musikhistorien.
Genesis var ett av den brittiska progrockens mest spännande och innovativa grupper. Men det slutade som ett enda stort mollackord. Hur kunde det gå så illa?
Jag har den senaste tiden lyssnat på alla skivorna , från 1969 till 1997.
Med utstuderad envishet och en vilja av stål har jag även tragglat mig igenom skivorna från 80-talet, vilket jag förväntar mig någon slags tapperhetsmedalj för.
Här är en snabbguide genom Genesis vindlande och vingliga historia. Det finns recensioner om alla skivorna, gå bara vidare via länkarna.
From Genesis to Revelation (1969)
Det första trevande försöket av Peter Gabriel och hans polare, som inte anses särskilt bra. Men det är en rätt hyfsad popskiva som visar en sak: det här bandet har talang.
Trespass (1970)
Efter floppen med debuten byter bandet inriktning och börjar lira progressiv rock. Det går hem. Trespass är en riktigt bra prog-platta, för att vara en förstaskiva.
Nursery Cryme (1971)
Foxtrot (1972)
Selling England by the Pound (1973)
Genesis Live (1973)
The Lamb Lies Down on Broadway (1974)
Gitarristen Anthony Phillips bytt mot Steve Hackett och John Mayhem mot Phil Collins på trummor. En elektrisk sättning under ledning av Gabriel som funkar. De här fem skivorna är Genesis absoluta höjdpunkt. Det här är fruktansvärt bra skivor. Högoktanig progrock som för alltid är inetsade i rockens historia.
A Trick of the Tail (1976)
Wind & Wuthering (1977)
Seconds Out – Live (1977)
Efter The Lamb hoppar Peter Gabriel av...Men Genesis ser till en början ut att klara sig bra. A Trick of the Tail är en rasande comeback. Men utan konstnärlig ledare och inre stridigheter gör till slut att bandet tappar fokus. När Steve Hackett hoppar av efter Wind & Wuthering är det början till slutet.
And Then There Were Three (1979)
Duke (1980)
Abacab (1981)
Three Sides Live (1982)
Tremannabandet Genesis, Banks, Rutherford, Collins, irrar runt i ingenmansland mellan progg och synt.
Det här är en rad slätstrukna album som inte förtjänar uppmärksamhet alls.
Aha, det är synthpop som gäller...Genesis (1983)
Invisblie Touch (1986)
We Can´t Dance (1991)
Genesis tar det definitiva steget och blir ett renodlat popband. Till en början ser det lovande ut. Men när Phil Collins idéer börjar ta över för mycket går det utför...på allvar.
Calling All Stations (1997)
När också Collins hoppar blir det nådastöten. Tony Banks och Mike Rutherford gör ett försök att hitta tillbaka till rötterna. Det blir en av de största katastroferna i musikhistorien.
Kan hålla med. Genesis och Invisible Touch är väldigt sällan spelade (jag kommer faktiskt inte ihåg när det hände senast) hos mig även om jag efter många om och men skaffade Invisible Touch för ett par år sedan eftersom jag faktiskt är riktigt förtjust i titellåten. We can't dance är enligt min mening riktigt bra, även om, som du säger, det är mer Collins än Genesis. Calling all stations, däremot, har stått länge helt ospelad i hyllan, och jag tror inte jag har lyssnat igenom hela skivan någon gång. Den ger inget intryck överhuvudtaget och den visar hur mycket Gabriels och Collins' röster betydde för att det skulle låta Genesis. Nu har jag gett upp så nu är den på väg ut efter senaste rensningen.
SvaraRaderaGenesis är ett av mina favoritband och då med förkärlek till Gabriel-eran. Eftersom jag är för ung för att ha kunnat se dem live på den tiden det begav sig (jag är 41) så har jag sett The Musical box - tributbandet, som i nån mening är som ett slags musikalisk vaxkabinett. Och så har jag sett Peter Gabriel och Steve Hackett som soloartister. Så på sätt och vis kan man säga att cirkeln är sluten. Närmare Genesis live kommer jag inte. Gillar föresten din blogg. Återkommer ofta och jag tackar samtidigt för all bra tips på musik som jag inte ens visste fanns. / Göran
SvaraRaderaTack för det Göran! Vi har intresset för Genesis gemensamt.
Radera