Slade nästan seriöst

SLADE - NOBODY´S FOOL - 1976

Jag blir lite imponerad av att ett så bara halvhyfsat glamrockband som Slade kunde göra en så bra skiva så här sent, 1976, ungefär då glamrocken redan dött ut och förpassats till forntiden.

Men Nobody´s Fool är en riktigt bra skiva och högst troligt Slades allra bästa, musikaliskt sett alltså, för räknar man antalet sålda album hamnar den inte särskilt högt, snarare tvärtom.

Äh, fan! Det ÄR Slades bästa album, inget snack om det!

Och ändå har Slade anpassat sig och dragit ner på tempot i nästan alla låtar. Och det är slut med skrikandet och Noddy Holders avgrundsvrål. De där adrenalinkickarna får man vänta förgäves på.

Istället gör de en ganska snygg platta, nästan seriös, även om bilderna på omslaget tyder på något helt annat.

Do the Dirty är en av de rockigare låtarna, men faktiskt välgjord och rent av trevlig. Let´s Call it Quits är en tuff rocker men nästan brittisk folkrock och en av bandets bästa låtar någonsin, vågar jag nog påstå. Balladen In For a Penny är en mycket bra låt, fullt i klass med Everyday och Far Far Away.

Nej, det här är ett bra slade-album som jag fortfarande kan få för mig att spela. Om än inte för ofta.

Det var den här skivan Slade försökte slå sig in på den amerikanska marknaden med. Det gick inte alls. Varför det gick så har jag en alldeles egen teori om.

Om jag inte minns fel jämfördes Slade av någon anledning med Kiss, de sminkade amerikanska nationalhjältarna. Och då kommer Slade där i clownnäsor. Det är nästan så att man skulle kunna tro att de drev med Simmons och grabbarna...i alla fall hoppas jag det...

Mer om Slade:
En kavalkad av glamrockhits (Sladest)
Noddy Holder kunde vråla (Old, New, Borrowed and Blue)
Opolerat och ruffigt (Slayed?)