Han är rolig den där Nick Lowe

NICK LOWE – NICK THE KNIFE – 1982

Han är rolig den där Nick Lowe. Vilka låtar han får ihop! Blixtrande rock´n roll. Och så det där spikpianot.
Konstigt, men det fanns en tid när jag inte gillade den här plattan. När jag tyckte Nick Lowe gick för långt och att han pillade på något han kunde låtit bli.

Men jag har ändrat mig. Nick The Knife är en kul LP...och skulle du inte tycka som jag...tja, Stick it where the sun don´t shine...

Nick the Knife nafsar till ungefär som en abborre på en metkrok. Det är en humoristisk liten skiva med fräcka oväntade låtar. Suverän pubrock som ger det där bekanta suget efter en immande kall pilsner på en stökig och väl inrökt pub.

Burning och Heart är en typiska Lowe-låtar som det inte går att låta bli att gilla, ironin i Stick It Where the Sun Don´t Shine, Too Many Teardrops och Ba Doom går inte att ta fel på. Dessutom verkar Zulu Kiss vara hämtad direkt från mastertejpen av Jesus of Cool, Lowes debut i slutet av 70-talet.

Nick Lowe skriver som alltid helläckra, men enkla, poplåtar. Nick The Knife är en rock´n roll-platta. Inget annat. Men det räcker.

Kanske inte hans allra bästa album. Men varför ska allt vara så lyckat och snyggt varenda gång? Räcker det inte med att det är kul...

Nr: 1264/2222