Inte talanglöst, men lite fantasilöst

BRITISH LIONS – BRITISH LIONS – 1978

Inte talanglöst, men lite fantasilöst kanske. Ändå kan jag inte låta bli att spela den här plattan. British Lions försöker åtminstone. Och även om de låter som nästan alla andra hårdrockband gjorde i slutet av 70-talet har de mina sympatier.

Ni som läser det här ska nog ta den här recensionen med en nypa salt. Jag är gammal Mott the Hoople-fan och har en tendens att älska precis allt de gjorde (utom den där hemska skivan Shouting And Pointing med Mott, den går bara inte att tycka om).

British Lions är alltså Mott the Hoople, återuppståndna för tredje gången eller nåt sånt. Långt efter Ian Hunter och de glittrande glamrockåren och till och med långt efter de två ganska misslyckade skivorna med fortsättningen som bara kallade sig Mott.

Och det är inte särskilt bra. Den här upplagan av Mott the Hoople, där sångaren från Medicine Head John Fiddler hoppat in tillsammans med de gamla trotjänarna, balanserar inte ens mellan det vulgära och det fåniga.

Där är de redan från början...och geggar runt i en smet av glamrock, hårdrock och nåt annat som jag inte lyckats identifiera riktigt...(det skulle kunna vara new wave).

Men som sagt. Jag tycker den här skivan är ganska rolig ändå. På sina ställen. Men då är jag ganska svag för de här gossarna...förmodligen sitter jag och drömmer om All The Way From Memphis och såna där saker.

British Lions tänkte sig nog också till Memphis förresten. De satsade på USA, insåg väl att det var kört för dem hemma i England. USA gick inte bra.

Som bäst fick de vara förband till Blue Öyster Cult och UFO. De gjorde dock en LP till, som skivbolaget inte ville ge ut...

Nr: 587/2222