STATUS QUO – MESSAGES FROM THE STATUS QUO – 1968
En psykedelisk wah-wah-gitarr gör inte att musiken blir psykedelia. Det är det inte heller på Status Quos allra första LP från 1968. Det är nog ”bara” psykedelisk bubblegumpop...ungefär...lite som det Lemon Pipers höll på med vid samma tid...Green Tambourine ni vet...
Den här skivan fick många Status-fans att klia sig i skallen i början och mitten av 70-talet. Då hade Francis Rossi och hans polare slagit igenom stort med tuffa boogierockalbum som Piledriver, Hello och Quo.
Men föregångaren Pictures Of Matchstick Men var något helt annat, larvig 60-talspop...?
Det var inte många fans i skitig jeansjacka som gillade den här skivan, som dök upp igen i butikerna efter genombrottet.
Status Quo är alltså äldre än många tror. Och de var tydligen ganska trendkänsliga. Psykedelia var den stora grejen i slutet av 60-talet, alla spelade det, till och med Hollies, så varför inte Status Quo...
Eller så var de tvungna, som Lemon Pipers, att spela den musik skivbolaget ville för att deras skiva skulle ges ut. Jag kan inte den historien, men skivan har jag, den amerikanska pressen alltså, inte den ”omöjliga” brittiska.
Den engelska skivan hette Picturesque Matchstickable Messages From The Status Quo och innehöll tolv låtar. Den här LP:n – som är den vanligaste – är en USA-press på Cadet Concept, som bantats ner till tio låtar och där även namnet på skivan ändrats till det lite enklare Messages From Status Quo.
Att det är den amerikanska skivan som är lättast att hitta beror troligen på att låten Pictures Of Matchstick Men tog sig högt upp på USA-listan. Den är (vad jag vet) den enda Status Quo-låt som fram till idag lyckats med det. Däremot gick det inte lika bra för Status Quo på hemmaplan, där låten kom in på listan men ganska långt ner.
För egen del tycker jag det är en ganska rolig skiva. Låten Pictures Of Matchstick Men är en kul liten bubblegumpop-låt.
En annan låt som också sparats till omvärlden - tack vare alla dessa oidentifierbara samlingsalbum med 60-talspop – är Ice In The Sun.
Nr: 408/2222
En psykedelisk wah-wah-gitarr gör inte att musiken blir psykedelia. Det är det inte heller på Status Quos allra första LP från 1968. Det är nog ”bara” psykedelisk bubblegumpop...ungefär...lite som det Lemon Pipers höll på med vid samma tid...Green Tambourine ni vet...
Men föregångaren Pictures Of Matchstick Men var något helt annat, larvig 60-talspop...?
Det var inte många fans i skitig jeansjacka som gillade den här skivan, som dök upp igen i butikerna efter genombrottet.
Status Quo är alltså äldre än många tror. Och de var tydligen ganska trendkänsliga. Psykedelia var den stora grejen i slutet av 60-talet, alla spelade det, till och med Hollies, så varför inte Status Quo...
Eller så var de tvungna, som Lemon Pipers, att spela den musik skivbolaget ville för att deras skiva skulle ges ut. Jag kan inte den historien, men skivan har jag, den amerikanska pressen alltså, inte den ”omöjliga” brittiska.
Att det är den amerikanska skivan som är lättast att hitta beror troligen på att låten Pictures Of Matchstick Men tog sig högt upp på USA-listan. Den är (vad jag vet) den enda Status Quo-låt som fram till idag lyckats med det. Däremot gick det inte lika bra för Status Quo på hemmaplan, där låten kom in på listan men ganska långt ner.
En annan låt som också sparats till omvärlden - tack vare alla dessa oidentifierbara samlingsalbum med 60-talspop – är Ice In The Sun.
Nr: 408/2222
Jag har den här plattan i original UK-press på Marble Arch 1969 (Pye's budgetbolag), omslaget är då ett helt annat. Albumtitel: Status Quo - Tations. Låtlista = 12.
SvaraRaderaWow! Blir avundsjuk så in i bäng
SvaraRaderaOriginal Marble Arch ?? Har denna i riktigt original på en blå PYE etikett köpt 1968.
SvaraRaderaJavisst, det är en original Marble Arch:
SvaraRaderahttp://www.shopvinylrevolutions.com/Status_Quo_Status_Quotations_Marble_Arch_MALS_1193_p/vr1675.htm
Tyvärr Marble Arch var en budget/lågpris etikett
SvaraRaderaatt kalla det för originalutgåva är ej riktigt. Enda originalutgåvan finns på PYE etiketten. Har f ö uppföljaren Spare Parts också i original på blå PYE etikett köpt 1969.
En Marble Arch är alltid en Marble Arch, pressning på riktigt heavy vinyl! Som jag sa tidigare är Marble Arch PYE's budgetbolag, min skiva är en äkta original Marble Arch från 1969. För övrigt är låtlistan en annan än vad du har på dina originalutgåvor på PYE-etiketten, vilket givetvis gör skivan spännande ur samlarsynpunkt.
SvaraRadera