GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS – 1979
Det här är en fullpoängare! Jag håller med alla som skrivit om den här plattan. Squeezing Out Sparks är Graham Parkers mästerverk och ett av de bästa postpunkalbum som någonsin gjorts.
Och jag håller med Allmusic.com som menar att skivan har den perfekta blandningen av new wave, pubrock och vitriol...med den invändningen att det förmodligen är alkohol i stället för svavelsyra.
Graham Parker går på knock direkt och slår ut allt motstånd redan i de två första låtarna; Discovering Japan och Local Girls.
Jag hade precis vant mig vid Elvis Costellos bittra cynism på skivor Som My Aim Is True och This Years Model och trodde inte att det fanns en till...
Men Squeezing Out Sparks var nästan ännu värre. Graham Parkers texter dryper av ironi och uppdämnd ilska. Han spottar ur sig orden med ett våldsamt förakt. Han är förbannad, en outsider, en ”angry young man” som tar ställning och inte tvekar att tala om det. Och varenda låt är bra.
Hur som helst är den här LP:n fantastisk. Graham Parker & The Rumour hämtade styrka både från pubrocken och punken, vilket gör Squeezing Out Sparks till en skiva i precis samma klass som This Years Model, My Aim Is True, Dave Edmunds Repeat When Necessary, Nick Lowes magiska Jesus Of Cool och Joe Jacksons Look Sharp. Alltså en av sin tids absolut bästa rockplattor!
Nr: 100/2222
Det här är en fullpoängare! Jag håller med alla som skrivit om den här plattan. Squeezing Out Sparks är Graham Parkers mästerverk och ett av de bästa postpunkalbum som någonsin gjorts.
Graham Parker går på knock direkt och slår ut allt motstånd redan i de två första låtarna; Discovering Japan och Local Girls.
Jag hade precis vant mig vid Elvis Costellos bittra cynism på skivor Som My Aim Is True och This Years Model och trodde inte att det fanns en till...
Men Squeezing Out Sparks var nästan ännu värre. Graham Parkers texter dryper av ironi och uppdämnd ilska. Han spottar ur sig orden med ett våldsamt förakt. Han är förbannad, en outsider, en ”angry young man” som tar ställning och inte tvekar att tala om det. Och varenda låt är bra.
Nr: 100/2222
Jag har egentligen aldrig lyssnat på Graham Parker. I min vinylsamling finns bara en mycket sällan spelad "best of"-samling. Men när jag läser ditt omdöme om denna platta inser jag att jag borde ge Parker en ny chans.
SvaraRaderaDock känns beteckningen "post-punk" lite missvisande. Jag förstår förstås varför du använder detta ord, det handlar ju om en platta som kom efter att den ursprungliga punkvågen ebbat ut. Men begreppet post-punk brukar i allmänhet användas om band som i mycket högre grad räknades till alternativ-/indie-scenen.
Typisk post-punk är för mig band som Joy Division, Bauhaus eller tidiga The Cure; alltså sånt som senare kom att kallas "svartrock" eller "goth". Därför känns det lite fel att benämna en gammal pubrockare med rötter i rhythm & blues och soul som post-punk.
Glad midsommar!
He, he, jo jag tänkte jag skulle försöka vidga begreppet postpunk lite, som jag då inte vill förknippa med någon direkt musikstil. Punken "utvecklades" ju åt flera håll, inte bara mot svartrock (å liknande).
SvaraRaderaFör jag har ju för mig att killar som Graham Parker, Elvis Costello mfl fick chansen just tack vare punken...och att det därför kanske borde benämnas postpunk...men det är ju ett spännande ämne man så klart borde diskutera.
Just det där med benämningar på olika musikstilar ändras ju genom åren. det som var glamrock på 70-talet tex är ju knappast det folk idag kallar glam osv...det kallas av en del tydligen poprock(?) som är en benämning jag ställer mig helt frågande till osv...