PALEY BROTHERS – PALEY BROTHERS – 1978
Det här med sorgligt-bortglömda-underskattade... Alltså skivor och popgrupper som recensenterna på sin tid tyckte var alldeles fantastiska. Men av någon anledning var det ingen som köpte skivorna... Hur många såna finns det?
Paley Brothers popalbum från 1978 är ett typiskt exempel. En skiva som alla proffs bara älskade...men som ingen ville köpa. Följaktligen är detta den enda skiva de båda bröderna Andy och Jonathan släppte...för de var faktiskt bröder på riktigt...inte några Doobies eller Allmans.
Har man bara en liten känsla för Dwight Twilley och den magiska musik han skapade under ungefär samma tid, är Paley Brothers ett givet val (Twilley var förresten också en sån där ”underskattad” hjälte).
Bröderna ligger på nästan exakt samma våglängd, mjuk och väl avvägd pop, smäckra små melodier och snygga arrangemang. Inte alls dumt. Men ärligt talat inte särskilt upphetsande...
Den stora skillnaden mot Dwight Twilley är kanske att Paley Brothers lider av en något större svaghet för countrypop och att de inte är lika konsekventa.
Vad jag menar med det är att den här skivan inte håller riktigt hela vägen. Det finns ett par lite svagare spår.
Min slutsats blir: Recensenterna hade rätt. Det här är en bra LP, som nog borde fått mer uppmärksamhet på sin tid. Men den här typen av musik var kanske lite fel 1978. Dwight Twilley hade ju också svårt att övertyga skivköparna.
Nr: 26/2222
Det här med sorgligt-bortglömda-underskattade... Alltså skivor och popgrupper som recensenterna på sin tid tyckte var alldeles fantastiska. Men av någon anledning var det ingen som köpte skivorna... Hur många såna finns det?
Bröderna ligger på nästan exakt samma våglängd, mjuk och väl avvägd pop, smäckra små melodier och snygga arrangemang. Inte alls dumt. Men ärligt talat inte särskilt upphetsande...
Den stora skillnaden mot Dwight Twilley är kanske att Paley Brothers lider av en något större svaghet för countrypop och att de inte är lika konsekventa.
Vad jag menar med det är att den här skivan inte håller riktigt hela vägen. Det finns ett par lite svagare spår.
Min slutsats blir: Recensenterna hade rätt. Det här är en bra LP, som nog borde fått mer uppmärksamhet på sin tid. Men den här typen av musik var kanske lite fel 1978. Dwight Twilley hade ju också svårt att övertyga skivköparna.
Nr: 26/2222
Popmusiken har ju i stor utsträckning styrts av kommersiella intressen, i synnerhet förr när ett skivkontrakt var mer eller mindre nödvändigt för att komma någonvart. (Numera har ju modern teknik gjort det mycket enklare för oetablerade artister att själva spela in och marknadsföra sin musik).
SvaraRaderaJag har ibland tänkt tanken: Hur många potentiellt fantastiska musiker och låtskrivare har gett upp redan på amatörnivå därför att de inte fått skivkontrakt eller publicitet? Jag känner själv en del mycket begåvade musiker/låtskrivare som efter ett antal års harvande med småspelningar på lokala pubar och musikfester lagt spelandet på hyllan.
Man kan fråga sig hur många stora begåvningar musikvärlden gått miste om på detta sätt?
Mängder...
RaderaMen det är bättre nu för tiden. Tack vare "internetrevolutionen", som nog är en större förändring än vad punken var på sin tid, gör att nog alla som vill har chansen att visa upp sig för en stor publik - på nätet.
Nackdelen är väl att utbudet är allt för stort, så man ser inte skogen för alla trän...och missar de "bra grejerna" av den anledningen...
Om jag förstått rätt så var privatpressningar väldigt vanligt i USA under slutet av 60 och framförallt 70-talet. Helt okända förmågor hade möjlighet att spela in och pressa en liten upplaga lp-skivor så det finns mycket spännande att hitta. Detta var något som inte alls förekom i Storbritannien.
SvaraRadera