JOHN OTWAY – DEEP THOUGHTS – 1980
Allt var tillåtet och alla fick chansen under de där magiska popåren i slutet av 70-talet. Punk och New wave öppnade dörrar man inte trodde fanns. John Otway var sopåkaren som via uppträdanden på lokala pubar på Londons bakgator fick spela in låtar och även LP-skivor.
Hans utpräglade och nästan helt obegripliga cockneydialekt, tillsammans med en råbarkad, oskolad teknik, gjorde honom till ett slags antihjälte.
Deep Thoughts var hans första album på det då nystartade bolaget Stiff Records, ett samlingsalbum med hans bästa tidigare låtar avsett för den amerikanska marknaden.
Inte för att Stiff verkade tro på det, troligen mest för att det var en kul grej. Det gick inte särskilt bra heller, John Otway blev aldrig någon internationell storstjärna.
För den som inte hört John Otway tidigare är Deep Thoughts förmodligen en ganska udda upplevelse.
Otways svårtydda dialekt tillsammans med en rad märkliga melodier inspirerade av folkmusik, punk (absolut!) och new wave-rock, fick säkert en och annan att sätta fler än en ölklunk i vrångstrupen.
Det går inte att hitta några som helst klara linjer eller röda trådar i det här. Vaudevillemusik...möjligtvis...mixat med en stor dos humor och ironi.
Utan tvekan finns det stora likheter mellan John Otway och Ian Dury & The Blockheads, men förmodligen ännu fler gemensamma nämnare med Durys första band, Kilburn & The High Roads.
Så absolut! Hittar du en LP med John Otway och känner dig tillräckligt stark för att våga prova det här ska du göra det. Men kom ihåg att Deep Thoughts är ett samlingsalbum. Det sägs att kvaliteten på Otways ”vanliga” album varit ganska skiftande.
Nr: 1707/2222
Allt var tillåtet och alla fick chansen under de där magiska popåren i slutet av 70-talet. Punk och New wave öppnade dörrar man inte trodde fanns. John Otway var sopåkaren som via uppträdanden på lokala pubar på Londons bakgator fick spela in låtar och även LP-skivor.
Hans utpräglade och nästan helt obegripliga cockneydialekt, tillsammans med en råbarkad, oskolad teknik, gjorde honom till ett slags antihjälte.
Inte för att Stiff verkade tro på det, troligen mest för att det var en kul grej. Det gick inte särskilt bra heller, John Otway blev aldrig någon internationell storstjärna.
Otways svårtydda dialekt tillsammans med en rad märkliga melodier inspirerade av folkmusik, punk (absolut!) och new wave-rock, fick säkert en och annan att sätta fler än en ölklunk i vrångstrupen.
Det går inte att hitta några som helst klara linjer eller röda trådar i det här. Vaudevillemusik...möjligtvis...mixat med en stor dos humor och ironi.
Utan tvekan finns det stora likheter mellan John Otway och Ian Dury & The Blockheads, men förmodligen ännu fler gemensamma nämnare med Durys första band, Kilburn & The High Roads.
Så absolut! Hittar du en LP med John Otway och känner dig tillräckligt stark för att våga prova det här ska du göra det. Men kom ihåg att Deep Thoughts är ett samlingsalbum. Det sägs att kvaliteten på Otways ”vanliga” album varit ganska skiftande.
Nr: 1707/2222
Det finns en hel del namn från punk/new wave-eran som jag minns att man stötte på i recensioner och musiktidningar, men som jag aldrig fick chansen att lyssna på. Jag var under de där åren i början av tonåren. Alltså var skivbudgeten mycket begränsad, och dessutom var det svårt att få tag på udda plattor när man bodde i en medelstor svensk stad med ett ganska dåligt utbud av skivbutiker.
SvaraRaderaJohn Otway är ett av de där namnen jag minns, men aldrig hörde. Brukade han inte samarbeta med någon som kallade sig Wild Willie Barrett? Jag har för mig att man såg de där namnen ihop.
Jag kan inte historien, men de gjorde tydligen en LP ihop 1976. John Otways första, som heter John Otway & Wild Willie Barrett.
SvaraRaderaJohn Ottway nåede faktisk at lave 4 albums med Wild Willy Barrett - Især Way & Bar fra 1980 kan anbefales. Absolut favorit sang - Baby's In The Club - Deres version af The Man Who Shot Liberty Valance er også interessant.
SvaraRaderaSynes Otway som solist savner humor, som samarbejdet med Barett giver.