Steven Tyler har tydligen hoppat av Aerosmith...eller inte. Tja, vad ska man säga...vem bryr sig?Jo, jag älskar hans raspiga röst och mer än lovligt kaxiga attityd, vilket delvis är det rock handlar om.
Men det var ett tag sen Aerosmith gjorde en bra platta – förlåt bra låt – den sista riktigt tunga LP:n var Toys in the Attic, och den kom 1975.
Get a Grip från 1993 var bitvis också hyfsad, Eat the Rich fick ju högtalarna att bågna.
Aerosmith klämde ju sen ur sig ett antal hyfsade så kallade power-ballader och blev så folkkära att till och med Nanne Grönwall sa sig höra till fansen. Men hur kul var det egentligen?
Toys in the Attic var däremot en rak höger i solar plexus när den kom. Det fanns ju knappt sån musik på den tiden. Aerosmiths både fläskiga och intensivt avskalade bluesrock var så rå och opolerad att inte ens Iggy och Stooges kunde mäta sig med det. Uncle Salty, titelspåret, Sweet Emotions och Big Ten Inch Record får mig fortfarande att vilja klättra på väggarna och vråla.
Walk This Way, som senare gjordes av Run DMC, vill jag av den anledningen helst bara glömma.
De plattor som Aerosmith släppt de senaste åren - och nu är jag snäll - kom inte alls upp i klass med förväntningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar