Känslan i liveplattor

Paul Jones i Blues Band under en spelning i Gislaved hösten 2008.

Liveskivor är knepiga. Det finns en del ruggigt bra plattor. Det finns också mängder av riktigt skräp. För min del handlar det om att någon form av känsla från en konsert med artisten ska förmedlas. I min lilla bok är därför de plattor som är inspelade vid en och samma konsert överlägsna. De liveskivor där låtarna hämtas från flera olika konserter, eller är remixade till oigenkänlighet, är inte alls lika spännande. Då bara irriterar man sig på det halvdassiga ljudet och att det liksom hackar till när det byts låt.

Det går att hitta en och annan platta i loppisarnas skivbackar. Kom nyligen över Bob Marleys live från 1975. Inspelad vid en konsert på Lyceum i London samma år. Skivan var visserligen i ett fruktansvärt dåligt skick, men jag kunde inte låta bli ändå. No Woman No Cry, I Shot the Sheriff och Get Up, Stand Up…på b-sidan, säger allt. Då spelar det ingen roll om det det är så raspigt att man knappast hör Wailers i bakgrunden.

Rolling Stones live från 1966 - Got Live If You Want It - är en av de starkaste liveupplevelser som något band lyckats förmedla, tycker jag. Att det senare visat sig att det fuskades en del vid inspelning är en annan sak. Några av låtarna är tydligen inspelade i studio där publikljudet har lagts på i efterhand...

Och Derek & the Dominos dubbel-live från 1973 (Fillmore East, 1970) står nästan lika högt i kurs. Det finns ett trumsolo där som är något av det bästa jag hört.

Första live-plattan med Status Quo (inspelad vid en konsert i Glasgow 1976) är också hur bra som helst.

Nånstans långt bak kan jag också påminna mig om att Lizzys Live & Dangerous (dubbel-LP 1978 inspelad i London och Toronto) fick håret att resa sig i nacken...
Deep Purples Made in Japan förresten. En milstolpe!