Lou Reed vs Sex Pistols

När Lou Reed släppte liveplattan Rock´n´Roll Animal – 1974 - kunde jag inte få nog av Heroin. Reeds släpiga röst, den ödesmättade och nästan farliga texten, fick mig att spela låten om och om igen. Sweet Jane, Lady Day och Rock & Roll malde sig in i huvudet.

I skitig skinnpaj och med den skivan under armen hamnade jag på en något finare fest på Bymarken, i en villa där föräldrarna oanande om följderna, lämnat tonårssonen ensam hemma. Lou Reed gick hem. Jag har nog aldrig varit på en fest där det dansats så vilt och fullständigt ohämmat. Av någon anledning hade bymarksungarna aldrig hört talas om Lou Reed och fick en rejäl kick av äkta svartrock från New Yorks underground.

Heroin var kvällens mittpunkt tills någon fiskade upp en alldeles färsk singel ur en kasse – Sex Pistols God Save the Queen.

Jag glömmer aldrig reaktionen. När Sid Vicious och Johnny Rottens opolerade och skräniga punk började dundra ur de vräkiga JVC-högtalarna – stannade allt upp – PRECIS ALLT. Folk stod som förstenade på dansgolvet och visste liksom inte var de skulle ta vägen – eller hur de borde reagera. De välpolerade och sminkade i sofforna slutade babbla och satt med hängande hakor och gapande munnar.

Aldrig förr hade någon av dem hört punk. Så fullständigt fel, så upp-och-ner, så bortom precis allt.
Jag ljuger inte om det tog ett par minuter av fullständig stillhet (förutom musiken då – en mycket märklig upplevelse). Sen började några av Lyle & Scott-tröjorna hoppa, skrika och dansa vildare än de någonsin gjort. Det tog inte många sekunder innan resten hängde på. Punken hade gjort sin entré – och det vildare än någonsin, så ohämmat brutalt – och äkta.

35 år senare hittar jag den singeln på en loppmarknad. Med nästan darrande händer håller jag i skivan och fattar inte varför jag aldrig köpte den då...
Men nu är den min. Ett av de största ögonblicken i rockhistorien - tre minuter rå energi - har jag bevarade på svart vinyl, 45 varv.