SLADE – ROUGES GALLERY – 1985
Den här skivan har jag väldigt svårt för. Det är knappt att jag vill skriva om den. Men det är väl lika bra att få det gjort...
Men först vill jag ha sagt att jag verkligen, verkligen gillar Slade. Har hängt med hela vägen från starten.
Men efter att ha lyssnat på Rouges Gallery tycker jag nästan lite synd om Slade. Antingen omgav de sig med taskiga rådgivare, eller så var de helt enkelt inte tillräckligt smarta.
1985 år Rouges Gallery är uppföljaren till The Kamikaze Syndrome från 1983, vilken är den enda skiva efter glamouråren på 70-talet där Slade verkligen lyckades nå ut till en större publik.
Det var roligt för Slade, de hörde ju i flera år innan dess till rockens fattigaste kyrkråttor efter ett antal felsatsningar på både USA och diverse annat. Run Runaway blev deras comeback och revansch.
Och Rouges Gallery skulle bli fortsättningen...
Men det blev så fel...
För inte ens i mitten av 80-talet funkade det att göra covers på sig själva.
Rouges Gallery är nämligen bara en pinsam upprepning av The Kamikaze Syndrome. Den bygger på exakt samma recept, ganska billig, men någorlunda trevlig oumpa-oumpa-pop. Möjligen lämplig för allsång på små lokala pubar, indränkta i surt öl och cigarettrök. Rätt kul för stunden.
Låten Hey Ho Wish You Well är en sån plankning att man nästan skäms för att äga den här skivan. Någon annan låt finns ingen anledning att ta upp. För lägg sedan till att Slade också sopar till ordentligt med pålägg av synthar och keyboards, bara för att vara på den säkra sidan.
Nä, nån borde talat om för Slade vad som gällde. Det går inte att upprepa samma grej två gånger. Inte ens i rockbranschen. Rouges Gallery är ett riktigt surt bottennapp. Tyvärr.
Nr: 1205/2222
Den här skivan har jag väldigt svårt för. Det är knappt att jag vill skriva om den. Men det är väl lika bra att få det gjort...
Men först vill jag ha sagt att jag verkligen, verkligen gillar Slade. Har hängt med hela vägen från starten.
1985 år Rouges Gallery är uppföljaren till The Kamikaze Syndrome från 1983, vilken är den enda skiva efter glamouråren på 70-talet där Slade verkligen lyckades nå ut till en större publik.
Det var roligt för Slade, de hörde ju i flera år innan dess till rockens fattigaste kyrkråttor efter ett antal felsatsningar på både USA och diverse annat. Run Runaway blev deras comeback och revansch.
Och Rouges Gallery skulle bli fortsättningen...
Men det blev så fel...
För inte ens i mitten av 80-talet funkade det att göra covers på sig själva.
Rouges Gallery är nämligen bara en pinsam upprepning av The Kamikaze Syndrome. Den bygger på exakt samma recept, ganska billig, men någorlunda trevlig oumpa-oumpa-pop. Möjligen lämplig för allsång på små lokala pubar, indränkta i surt öl och cigarettrök. Rätt kul för stunden.
Låten Hey Ho Wish You Well är en sån plankning att man nästan skäms för att äga den här skivan. Någon annan låt finns ingen anledning att ta upp. För lägg sedan till att Slade också sopar till ordentligt med pålägg av synthar och keyboards, bara för att vara på den säkra sidan.
Nä, nån borde talat om för Slade vad som gällde. Det går inte att upprepa samma grej två gånger. Inte ens i rockbranschen. Rouges Gallery är ett riktigt surt bottennapp. Tyvärr.
Nr: 1205/2222
Den här plttan är vädligt tidstypisk för mitten av åttiotalet. Det låter Van Halen och Europe för hela slanten. Jim Lea ville göra en skiva där varje låt skulle kunna vara en potentiell singel och det här blev resultatet. Mycket radiovänliga låtar. Finns ett riktigt guldkorn och det är Walking on Water, Running on Alcohol som är en kraftffull ballad om en bakfylla :D
SvaraRaderaDen mest intressanta låten är Little Sheila som låter MYCKET likt an Halens jump från 1984 (året tidigare drygt). Det intressanta är att Little Sheila spelades in av Jim Lea solo redan 1979 och finns på hans soloskiva ffrån 1992 som heter A Day in the Life of the Dummies. Låten blev f.ö. en billboardhit i USA.