Ett solklart fall av hissmusik

Bra-att-ha-skivor – Del 4

DOUBLE – BLUE – 1986

Albumet Blue med Double kan inte vara något annat än hissmusik. Den säger absolut ingenting. Den bara är där i bakgrunden och är inte ens irriterande. Ett solklart fall skulle jag vilja påstå. Jag vet inte vad jag ska göra med denna schweiziska synth-pop-jazz-kvartett. Och jag vet knappt vad jag ska tycka om den.

I de bästa stunderna skulle jag vilja jämföra det här med Supertramp i sina allra mest mesigt jazziga ögonblick, sådär i början av 90-talet långt efter att Rodger Hodgson lämnat gruppen.

När det är som värst skulle jag vilja kalla det en blandning mellan Duran Duran och Manhattan Transfer, om man nu kan tänka sig det?

Men om jag nu ska vara helt okritisk går det väl att kalla musiken experimentell och Double nästan för lite föregångare. Blue kom redan 1986 och då fanns inte mycket av den här typen musik, det som senare kommit att kallas sofistikerad pop, eller sophisti-pop, och spelades av band som Swing Out Sister och Vaya Con Dios.

Och i den genren finns det nu för tiden faktiskt en och annan liten kul sak. Jag tänker närmast på Moloko, som hör till de senaste årens bättre band i den stilen.

Men Double passar nog bäst på en stel kostymfest. Det är trevligt, nästan lite artigt, utan att på något sätt väcka uppmärksamhet. Det var kanske experimentellt och udda 1986, men för min del är det lite för laid-back för att funka.

Låten Captain of the Heart lär ha blivit en mindre hit. Den är skivans bästa spår tillsammans med halvstruttiga Rangoon Moon.

Nr: xxx/2222 (utrensad)