MOTT THE HOOPLE – MOTT - 1973
Det finns en och annan vinylsamlare av 70-talsrock som får något vått i blicken när Mott the Hoople kommer på tal. Och så åker All The Young Dudes fram på skivtallriken...och The Golden Age Of Rock And Roll...
Men har man bara lite distans till Ian Hunter och Mick Ralphs skivalster från den där tiden får man väl inse att de tidigare nämnda inte var så där in-i-helvete-bra. Även om det var roligt. Och trots att Motts låtar och Ian Hunters mörka solglasögon fick en hel halv rockgeneration snorvalpar att dra efter andan.
Jag vill nu för tiden påstå att Mott the Hoople gjorde två rätt bra album. All The Young Dudes - där de fick hjälp av David Bowie* - och uppföljaren Mott från 1973.
Vilket av dem som verkligen är bäst har jag velat mellan länge. I den här bloggen har jag för ganska länge sedan sågat All The Young Dudes rätt kraftigt...med hänvisning till nostalgisynvillan.
Så just nu påstår jag alltså att albumet Mott är den bästa platta Mott the Hoople gjorde under sina korta - men intensiva - karriär. Men det kan säkert ändra sig...
Som bevis för detta hänvisar jag till All The Way From Memphis. Förmodligen Motts bästa rocklåt någonsin. Jag kan faktiskt spela den fortfarande nån gång emellanåt. Som bevis B lägger jag fram Ballad Of Mott the Hoople. Som namnet antyder en ballad och den bästa Ian Hunter gjorde i den genren**.
Lite nonchalant kastar jag sen också in Honaloochie Boogie och Whizz Kid i bevishögen. Inte för att det är världens bästa låtar. Bara för att det är låtar jag kommer ihåg.
Sen ska jag väl också påpeka att Mick Ralphs var lysande under inspelningen av den här skivan. Hans gitarr är ruffigare och fräckare än på något av det han gjorde senare med Bad Company. Synd att det här blev hans sista skiva med Mott the Hoople.
Så om det finns nån som funderar på att skaffa skivor med Mott – börja med den här. Sen kan du kasta dig över All The Young Dudes och The Hoople. Då får du rätt perspektiv.
Nr: 9/2222
* Så här går historien om Mott The Hoople: Bandet gör i slutet av 60- och början av 70-talet fyra ganska misslyckade album och är 1971 på väg att splittras när David Bowie får tag i de unga talangerna och ger dem låten All The Young Dudes som gör dem till ett av glamrockens mest lysande stjärnband, Bowie släpper därefter taget om sina skyddslingar och 1973 står de alltså på egna darriga ben igen och ska bevisa att de kan göra bra grejer själva...
** Ian Hunter gjorde en massa ballader, men sällan några riktigt bra.
Det finns en och annan vinylsamlare av 70-talsrock som får något vått i blicken när Mott the Hoople kommer på tal. Och så åker All The Young Dudes fram på skivtallriken...och The Golden Age Of Rock And Roll...
Vilket av dem som verkligen är bäst har jag velat mellan länge. I den här bloggen har jag för ganska länge sedan sågat All The Young Dudes rätt kraftigt...med hänvisning till nostalgisynvillan.
Så just nu påstår jag alltså att albumet Mott är den bästa platta Mott the Hoople gjorde under sina korta - men intensiva - karriär. Men det kan säkert ändra sig...
Som bevis för detta hänvisar jag till All The Way From Memphis. Förmodligen Motts bästa rocklåt någonsin. Jag kan faktiskt spela den fortfarande nån gång emellanåt. Som bevis B lägger jag fram Ballad Of Mott the Hoople. Som namnet antyder en ballad och den bästa Ian Hunter gjorde i den genren**.
Sen ska jag väl också påpeka att Mick Ralphs var lysande under inspelningen av den här skivan. Hans gitarr är ruffigare och fräckare än på något av det han gjorde senare med Bad Company. Synd att det här blev hans sista skiva med Mott the Hoople.
Så om det finns nån som funderar på att skaffa skivor med Mott – börja med den här. Sen kan du kasta dig över All The Young Dudes och The Hoople. Då får du rätt perspektiv.
Nr: 9/2222
* Så här går historien om Mott The Hoople: Bandet gör i slutet av 60- och början av 70-talet fyra ganska misslyckade album och är 1971 på väg att splittras när David Bowie får tag i de unga talangerna och ger dem låten All The Young Dudes som gör dem till ett av glamrockens mest lysande stjärnband, Bowie släpper därefter taget om sina skyddslingar och 1973 står de alltså på egna darriga ben igen och ska bevisa att de kan göra bra grejer själva...
** Ian Hunter gjorde en massa ballader, men sällan några riktigt bra.
Du har ofte ret, men denne gang må jeg være lidt uenig. Synes faktisk at The Hoople er bedre på grund af The Golden Age of Rock'n'Roll, Roll Away The Stones og især Marionette.
SvaraRaderaSå ville begynde med The Hoople og så Mott og så All The Young Dudes.
Men uanset dette - Folk bør lytte mere til Mott The Hoople.
Jo jag vet att många inte tycker som jag när det gäller den här plattan. Golden Age.. och Roll away the stone är dessutom helt klart några av Motts allra bästa låtar, det håller jag med om.
SvaraRaderaSkivan All the young dudes var ruskigt bra på den tiden, för att inte tala om låten.
Men den här plattan gillar jag bättre ändå. Här fick de (som jag kommer ihåg det) inte nån hjälp av Bowie utan stod på egna ben. Och de klarade sig rätt bra. Sen är den lite stökig, och sånt gillar jag också.