SWEET – DESOLATION BOULEVARD - 1974
Gamla glamrockskivor låter så oskyldiga och snälla om man koncentrerar sig på musiken och inte tänker på imagen. Men det är svårt att koncentrera sig på någonting alls när det handlar om Sweet... Skälen att ha den här LP:n i samlingen är enbart nostalgiska.
De som kan Sweet betydligt bättre än jag brukar hävda att det är Desolation Boulevard man bör ha om man nödvändigtvis måste ha en sweet-platta i samlingen. Det är deras bästa album, sägs det.
Men då ska man komma ihåg att de kanske menar den amerikanska pressen av den här LP:n, inte den brittiska. Enligt en gammal hederlig slaktartradition i musikbranschen är det nämligen väldigt stor skillnad mellan de båda.
Den amerikanska LP:n är ett samlingsalbum med de bästa låtarna från brittiska skivan samt LP:n före - Fanny Adams - och sen har det dessutom kryddats med ett antal välkända singlar, Ballroom Blitz bland annat. Det gör det – som det påstås – till en riktigt bra sweetplatta. Dock är det ett samlingsalbum.
Den brittiska skivan är däremot något helt annat. Det är ett löst sammanhållet ett konceptalbum på temat ungdom, hopplöshet och bristande framtidstro...ungefär.
Och i vanlig ordning när det gäller konceptalbum håller det inte länge. I det här fallet bara till första låten Six-Teens...efter det blir det ett vanligt popalbum. Det är den brittiska skivan jag har, den är vanligast här i landet.
Och den är väl helt okej. Men som sagt lite menlös och ganska fånig så här 40 år senare. Det stora misstaget är instrumentala Man With The Golden Arm.
På något ställe tror jag de försöker kopiera Slade. Lady Starlight misstänker jag är en rip-off på Bowies Lady Stardust.
Nej, Bowie var den klarast lysande stjärnan på den kortlivade glamrockhimlen. Inte Sweet, de var för oskyldiga, inte ens en tuff image hjälpte.
Nr: 751/2222
Gamla glamrockskivor låter så oskyldiga och snälla om man koncentrerar sig på musiken och inte tänker på imagen. Men det är svårt att koncentrera sig på någonting alls när det handlar om Sweet... Skälen att ha den här LP:n i samlingen är enbart nostalgiska.
Men då ska man komma ihåg att de kanske menar den amerikanska pressen av den här LP:n, inte den brittiska. Enligt en gammal hederlig slaktartradition i musikbranschen är det nämligen väldigt stor skillnad mellan de båda.
Den amerikanska LP:n är ett samlingsalbum med de bästa låtarna från brittiska skivan samt LP:n före - Fanny Adams - och sen har det dessutom kryddats med ett antal välkända singlar, Ballroom Blitz bland annat. Det gör det – som det påstås – till en riktigt bra sweetplatta. Dock är det ett samlingsalbum.
Och i vanlig ordning när det gäller konceptalbum håller det inte länge. I det här fallet bara till första låten Six-Teens...efter det blir det ett vanligt popalbum. Det är den brittiska skivan jag har, den är vanligast här i landet.
På något ställe tror jag de försöker kopiera Slade. Lady Starlight misstänker jag är en rip-off på Bowies Lady Stardust.
Nej, Bowie var den klarast lysande stjärnan på den kortlivade glamrockhimlen. Inte Sweet, de var för oskyldiga, inte ens en tuff image hjälpte.
Nr: 751/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar