BLOOD SWEAT & TEARS – CHILD IS FATHER TO THE MAN - 1968
En del skivor drar jag mig för att skriva om. Förmodligen för att jag är rädd att den text jag får ihop inte skulle ge skivan rättvisa. Blood Sweat & Tears album Child Is Father To The Man är en av de där svåra sakerna. Men nu är det dags.
Jag börjar med att konstatera att detta är en riktigt, riktigt bra platta. Det är fantasifullt, här finns massor av spelglädje, nytänkande och samtidigt alla möjliga kopplingar till de gamla blues- och rockhjältarna.
Och så handlar det om det Al Kooper, som jag från och med nu måste räkna in bland de stora.
De låtar han gjort på den här plattan är strålande. Han gör en lysande sånginsats, och lirar dessutom orgel som en demon. Bäst gillar jag I Love You More Than You´ll Ever Know, där går det rysningar längs hela ryggraden.
Lite skumt förresten att Al Kooper lämnade Blood Sweat & Tears redan efter den här skivan, som var bandets första. Jag hade gärna sett en fortsättning. I stället vandrade BS&T iväg på ett stickspår och blev på 70-talet någon slags sinnebild för halvtam jazzrock. Al Kooper gick sin egen väg...
Den här skivan är alltså ganska annorlunda jämförd med alla senare Blood Sweat & Tears-album (tvåan oräknad, som kom senare samma år, där Steve Katz och kollegorna lyckades hålla Koopers ande svävande över musiken).
Och den som hört bandets senare skivor – och Chicagos album – och inte orkar med mer blås kan jag lugna på en gång. Visst är det en hel del trumpet och trombon här också, men blåssektionen bestod bara av tre man 1968, så den dominerar inte.
I stället är Child Is Father To The Man en frustande blues- och rockupplevelse. Här hittar man så klart också envisa spår av psykedelia, och dessutom en flämtande låga av jazz och jazzrock.
Det är en skiva det går att spela många, många gånger i rad. Jag tror att Blood Sweat & Tears hade väldigt roligt när de spelade in skivan. I alla fall låter det så. Och jag har väldigt roligt när jag lyssnar på den.
Nr: 659/2222
En del skivor drar jag mig för att skriva om. Förmodligen för att jag är rädd att den text jag får ihop inte skulle ge skivan rättvisa. Blood Sweat & Tears album Child Is Father To The Man är en av de där svåra sakerna. Men nu är det dags.
De låtar han gjort på den här plattan är strålande. Han gör en lysande sånginsats, och lirar dessutom orgel som en demon. Bäst gillar jag I Love You More Than You´ll Ever Know, där går det rysningar längs hela ryggraden.
Lite skumt förresten att Al Kooper lämnade Blood Sweat & Tears redan efter den här skivan, som var bandets första. Jag hade gärna sett en fortsättning. I stället vandrade BS&T iväg på ett stickspår och blev på 70-talet någon slags sinnebild för halvtam jazzrock. Al Kooper gick sin egen väg...
Och den som hört bandets senare skivor – och Chicagos album – och inte orkar med mer blås kan jag lugna på en gång. Visst är det en hel del trumpet och trombon här också, men blåssektionen bestod bara av tre man 1968, så den dominerar inte.
I stället är Child Is Father To The Man en frustande blues- och rockupplevelse. Här hittar man så klart också envisa spår av psykedelia, och dessutom en flämtande låga av jazz och jazzrock.
Det är en skiva det går att spela många, många gånger i rad. Jag tror att Blood Sweat & Tears hade väldigt roligt när de spelade in skivan. I alla fall låter det så. Och jag har väldigt roligt när jag lyssnar på den.
Nr: 659/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar