...som ett slutspelsskägg

IRON BUTTERFLY – BALL – 1969

Jag tänker inte beklaga mig och säga att Ball, Iron Butterflys uppföljare till magiska In-A-Gadda-Da-Vida, inte är lika bra. Det har redan gjorts av andra...

Jag tänker inte heller ställa mig och vråla att det här en förbannat underskattad platta. Ett sådant resonemanget skulle aldrig hålla...

Lite ironiskt blev Ball Iron Butterflys bäst säljande album, till och med bättre än legendariska In-A-Gadda-Da-Vida. Inte för att den var bättre.

I stället handlade det nog om köp-principen: ”om-plattan-innan-var-så-ohyggligt-bra-måste-ju-deras-nya-vara-ännu-bättre”...något som skivköpare i alla tider trott på och ständigt upprepat som ett mantra, men som sällan stämmer.

Nä, Ball har inte sin föregångares råa och lätt brutala charm. I det här fallet sticker jag gärna ut hakan lite och påstår att Ball inte ens är psykedelia, vilket In-A-Gadda-Da-Vida otvivelaktigt var. Ball är en popskiva.

Det hindrar dock inte att den är klart lyssningsbar fortfarande. Låtar som lätt souliga Lonely Boy, doorskopian Real Fright och skrapiga Filled With Fear har utan tvekan sin charm.

Men är nu Ball en popskiva har den ändå ett slags obalanserad skönhet, oborstad och vildvuxen, som ett kliande skägg - som ett slutspelsskägg närmare bestämt - precis lika ogenomtänkt och fjunigt ovårdat. Det gör den till hyfsat kul lyssning ändå...

Nr: 1703/2222