JANE – HERE WE ARE – 1973
Finsmakare av progressiv rock brukar hävda att Jane egentligen är mer hård rock än progressiv rock. Och att deras andra album är ett tydligt exempel på det. Men för min del har det ingen betydelse. Det här är en LP jag verkligen gillar. Och jag kan spela den rätt många gånger i rad om det vill sig.
Möjligtvis är det för att det just är mer hårdrock än prog. De där blytunga riffen går inte att skaka av sig så lätt. Och den där elaka malande, stånkande orgeln i bakgrunden får mig att inse att det är precis så här jag vill att bra hård rock ska låta.
Jag önskar att jag hade nån liten rolig historia att berätta om den här skivan från tiden när den var ny. Men det har jag inte. I mitten av 70-talet hade jag inte ens hört talas om Jane...eller knappt nån annan krautrock heller för den delen. Men det gör ingenting nu.
En rolig sak med Here We Are är att den får mig att tänka på både Deep Purple, Uriah Heep och Pink Floyd på en och samma gång. Jane har nämligen allt det där.
På sin tid lär de ha kallats för Hannovers svar på Pink Floyd. De tendenserna är ganska tydliga på den här plattan. Men inte övertydliga, och det handlar nog inte om plankning rakt av...som det ibland blev för Eloy (ett annat gammalt krautrockgäng) som också gärna jämförs med pinkarna.
Inledningen med Redskin är i vilket fall som helst lysande. Brutal skulle man nästan kunna säga. Det är LP:ns längsta låt, och den bästa. Och kanske den som är mest progrock.
Där tar Jane ut svängarna ordentligt och använder både en ”indiankör” (Redskin var det ju) och ett malande suggestivt tempo som får kroppen att koka. Och så den där magnifika orgeln så klart...
De höjderna når inte Jane på resten av skivan. Inte för att det inte är bra, tvärtom. Men då handlar det nog mer om hård rock än progrock. Sån där tung fläskig 70-talsrock som får håret att resa sig i nacken...
Nr: 978/2222
Finsmakare av progressiv rock brukar hävda att Jane egentligen är mer hård rock än progressiv rock. Och att deras andra album är ett tydligt exempel på det. Men för min del har det ingen betydelse. Det här är en LP jag verkligen gillar. Och jag kan spela den rätt många gånger i rad om det vill sig.
Jag önskar att jag hade nån liten rolig historia att berätta om den här skivan från tiden när den var ny. Men det har jag inte. I mitten av 70-talet hade jag inte ens hört talas om Jane...eller knappt nån annan krautrock heller för den delen. Men det gör ingenting nu.
En rolig sak med Here We Are är att den får mig att tänka på både Deep Purple, Uriah Heep och Pink Floyd på en och samma gång. Jane har nämligen allt det där.
Inledningen med Redskin är i vilket fall som helst lysande. Brutal skulle man nästan kunna säga. Det är LP:ns längsta låt, och den bästa. Och kanske den som är mest progrock.
Där tar Jane ut svängarna ordentligt och använder både en ”indiankör” (Redskin var det ju) och ett malande suggestivt tempo som får kroppen att koka. Och så den där magnifika orgeln så klart...
Nr: 978/2222
Hör precis OUT IN THE RAIN, inte bara nackhåren som reser sig, total ståpäls. Vilken melodislinga, nästan oslagbart.
SvaraRadera