LENE LOVICH – FLEX – 1979
Det är troligt att Lene Lovich gick över gränsen på sitt andra album. Folk hade gillat hennes udda new waverock och vassa röst på debutplattan Stateless. Men Flex gick längre, den var ett steg mot ren konstmusik. Det är en delvis svår och otillgänglig LP som kräver mycket av sin lyssnare.
Det var nästan så att Flex satte stopp helt och hållet för Lene Lovich i slutet av 70-talet. Kritiken från proffstyckarna var massiv och för en gångs skull höll skivköparna med. Flex gick inte hem.
Men så här över 30 år senare kan man se Flex ur ett helt annat perspektiv. Det var en mycket modig och vågad skiva. Här vilar inga självklarheter i tryggheten av något som kan kallas vanlig rock eller pop.
Nej, Lene Lovich vågar sig längst ut på kanten, balanserar med lätta danssteg mellan new wave, punk och något som man skulle kunna kalla konstmusik.
Till sin hjälp har hon sin säregna röst som spänner över nästan hela registret, från de högsta fågeldrillstonerna ner till en mörk manlig alt.
Det ger musiken en påtaglig närvaro som inte går att sopa bort genom att försöka ha den på i bakgrunden medan man gör något annat. Flex tränger sig på, retas, sticks och kittlas. Lene Lovichs röst får håret att resa sig i nacken och svetten att rinna i pannan.
Höjdpunkterna är flera. Inledande Bird Song är ett statement och en krigsförklaring.
Angels är en brutal men ändå impressionistiskt rosenröd romans. Dekandent och farlig men lockande och begärlig.
Flex begär mycket, men är väl värd all uppmärksamhet. Bakom varje låt döljer sig egna små världar, hämtade från Lene Lovichs skruvade fantasi.
Jag påstår att Flex, trots sin tids kritik, är ett mycket bra album. Att den negativa kritik det fick 1979 var orättvis. Gillar du Lene Lovichs första platta – Stateless – kommer du garanterat att gilla Flex också.
Nr: 663/2222
Det är troligt att Lene Lovich gick över gränsen på sitt andra album. Folk hade gillat hennes udda new waverock och vassa röst på debutplattan Stateless. Men Flex gick längre, den var ett steg mot ren konstmusik. Det är en delvis svår och otillgänglig LP som kräver mycket av sin lyssnare.
Men så här över 30 år senare kan man se Flex ur ett helt annat perspektiv. Det var en mycket modig och vågad skiva. Här vilar inga självklarheter i tryggheten av något som kan kallas vanlig rock eller pop.
Nej, Lene Lovich vågar sig längst ut på kanten, balanserar med lätta danssteg mellan new wave, punk och något som man skulle kunna kalla konstmusik.
Det ger musiken en påtaglig närvaro som inte går att sopa bort genom att försöka ha den på i bakgrunden medan man gör något annat. Flex tränger sig på, retas, sticks och kittlas. Lene Lovichs röst får håret att resa sig i nacken och svetten att rinna i pannan.
Angels är en brutal men ändå impressionistiskt rosenröd romans. Dekandent och farlig men lockande och begärlig.
Flex begär mycket, men är väl värd all uppmärksamhet. Bakom varje låt döljer sig egna små världar, hämtade från Lene Lovichs skruvade fantasi.
Jag påstår att Flex, trots sin tids kritik, är ett mycket bra album. Att den negativa kritik det fick 1979 var orättvis. Gillar du Lene Lovichs första platta – Stateless – kommer du garanterat att gilla Flex också.
Nr: 663/2222
Ibland tar du på denna blogg upp artister som i de flesta sammanhang är totalt bortglömda, vilket är kul. Lene Lovich är en sådan artist.
SvaraRaderaJag kan inte påstå att jag har någon större koll på vad hon gjort. Egentligen minns jag bara "Lucky numbers", som väl var det närmaste hon kom en hitlåt. Och så låg hon väl (åtminstone till en början) på Stiff Records, vilket ju under en viss period i slutet av 1970-talet automatiskt innebar en viss hype i media.
Jag är som sagt ingen kännare av Lene Lovich, och känner inget skriande behov av att fördjupa mig i hennes musik. Men jag tycker ändå det är roligt när du lyfter fram sådana här bortglömda parenteser ur rock-/pophistorien.
Tack för ditt inlägg. Jag har upptäckt att det är just såna här skivor jag tycker det är roligt att lyssna på nu för tiden. Kanske för att man inte "hann med" dem när de var nya...
Radera