BRUCE SPRINGSTEEN – HUMAN TOUCH – 1992
Den här LP:n har fått mycket stryk. Till och med Springsteens mest hängivna fans medger att det är en skitskiva. Och ändå tog det honom fem år. Och massor av svett, tankeverksamhet och lidande. Human Touch fick värka fram. Aj, vad ont det måste ha gjort.
För en gångs skull håller jag med fansen. Det här är ingen bra skiva. Antalet bra låtar är lätt räknade. För min del nöjer jag med 57 Channels, som trots allt är ganska kul.
Men mest handlar det om alldagliga poplåtar i precis samma form som alltid när det gäller Springsteen; trevliga melodier och texter som anses vara engagerade, politiskt eller socialt.
Men den här gången gick det inte hem. Låtarna känns krystade, texterna påhittade och arrangemangen för uppenbara och publikfriande. Så det är nog en skitskiva i alla fall.
Men kanske är det Springsteens mest nakna och på ett sätt utlämnande album. För någonstans i den här smeten visar den en mänskligare The Boss. Han var ingen Dylan, ingen Tom Petty och absolut ingen Tom Waits. Human Touch visar på en kille som kan göra rätt bra poplåtar. Men inte alltid.
Nr: 249/CD (sålde LP-skivan, men när jag hittade ett snyggt ex på CD tyckte jag att jag ändå kunde ha den i samlingen).
Den här LP:n har fått mycket stryk. Till och med Springsteens mest hängivna fans medger att det är en skitskiva. Och ändå tog det honom fem år. Och massor av svett, tankeverksamhet och lidande. Human Touch fick värka fram. Aj, vad ont det måste ha gjort.
För en gångs skull håller jag med fansen. Det här är ingen bra skiva. Antalet bra låtar är lätt räknade. För min del nöjer jag med 57 Channels, som trots allt är ganska kul.
Men mest handlar det om alldagliga poplåtar i precis samma form som alltid när det gäller Springsteen; trevliga melodier och texter som anses vara engagerade, politiskt eller socialt.
Men den här gången gick det inte hem. Låtarna känns krystade, texterna påhittade och arrangemangen för uppenbara och publikfriande. Så det är nog en skitskiva i alla fall.
Men kanske är det Springsteens mest nakna och på ett sätt utlämnande album. För någonstans i den här smeten visar den en mänskligare The Boss. Han var ingen Dylan, ingen Tom Petty och absolut ingen Tom Waits. Human Touch visar på en kille som kan göra rätt bra poplåtar. Men inte alltid.
Nr: 249/CD (sålde LP-skivan, men när jag hittade ett snyggt ex på CD tyckte jag att jag ändå kunde ha den i samlingen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar