Torr och distinkt boogie

ZZ TOP – TEJAS – 1975

Så har turen kommit till min ZZ Top-favorit, Tejas. Detta skumma och ifrågasatta psykedeliska album som lite oväntat dök upp efter en rad boogieplattor. Det var inte alla som gillade skivan då, de flesta ville ha mer av La Grange och Rio Grande Mud.

För att komma från ZZ Top är Tejas en mycket annorlunda och därför spännande platta. Den har inga som helst likheter med föregångaren Fandango från 1975. För här är ZZ Top experimentella och söker sig mot psykedelia och progressiv rock. Det gör Tejas till bandets mest intressanta album. För en gångs skull gjorde ZZ Top en platta som hade något att säga.

Visst är det boogierock som osar och frustar både blues och Texas. Men här har Gibbons och grabbarna hittat ett nytt sound. Torrt, distinkt och distanserat i jämförelse med de tidigare skivorna. Tejas har en nedstämd, pessimistisk och lite tragisk ökenton, som nästan blir lite bisarr.

Jag gillar riffen i El Diablo, fan vet om ZZ Top någonsin gjort en så mörk och svart låt. Det är nästan så man skulle kunna tro att Brian Eno haft ett finger med i spelet. Avalon Highway är också en mycket märklig boogielåt för att komma från det här texasgänget. Den är dessutom humoristisk. Lyssna bara på Snappy Kakkie och försökt att låta bli att garva.

Det saknas de där riktiga superhitsen. Men det gör bara saken bara bättre. I det här fallet får det bli helheten som gör grejen. Då är Tejas från 1976 ett lysande ZZ Top-album. Hits förresten, She´s a Heartbreaker blev väl en rätt lyckad singel?

Nr: 707/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.