Det var The Who som satte trenderna, de följde aldrig efter. Deras första platta, 1965,My Generation kan ha varit tidernas första rockalbum. Och det är fortfarande ett av de största. Och långt före sin tid, det finns dem som jämför skivan med Never Mind The Bollocks.
Men The Who stannade inte där. Med A Quick One året efter siktade bandet mot nya mål, med The Who Sell Out tog de riktning mot ett helt annat håll. Det finns inte två studioalbum med The Who som går på samma linje.
The Who var hela tiden på väg. The Who var först med rockopera, Tommy, först med konceptalbum, Quadrophenia. The Who påstås vara det första arenarockbandet. Grogrunden var Pete Townshend, en rockgenrens största låtskrivare, och en märklig gnistrande dynamik i gruppen som gjorde att Roger Daltrey, Keith Moon, John Entwhistle och Townshend tillsammans kunde skapa tidlös musik.
Naturligtvis hör The Who till mina stora hjältar. Jag uppskattade eller förstod inte alla deras album när de var nya, det är något som kommit med åren. Jag har här i bloggenskrivit om alla deras studioalbum, och en del liveplattor och några samlingsalbum. Nu är det dags att göra en sammanställning.
STUDIOALBUM
My Generation (1965)
När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
A Quick One (1966)
A Quick One var The Whos andra studioplatta och här var bandet helt i händerna på skivbolaget. Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
The Who Sell Out (1967)
Who Sell Out är så nära The Who någonsin kom ett mästerverk. Och då ska ni veta att den enda låt som egentligen ”överlevt” till diverse samlingsalbum, Greatest Hits, The Best Of och allt vad det kan vara bara är I Can See For Miles.
Tommy (1969)
Pete Townshends första rockopera är en rejält skruvad historia. Sjuårige Tommy blir döv, stum och blind av chocken när han får se sin pappa slå ihjäl mammans älskare. När han får ett flipperspel blir han trots sitt handikapp en oslagbar mästare.
Live At Leeds (1970)
Gamla rockers får alltid något drömskt i blicken när Live at Leeds kommer på tal. Man behöver kanske inte fundera över varför. The Whos klassisker från 1970 anses vara en av de absolut bästa liveplattor som någonsin gjorts inte bara för intensiteten och närvaron.
Who´s Next (1971)
Att världen blev påmind om storheten med Baba O´Reilly och Won´t Get Fooled Again tack vare deckarserien C.S.I i början av 2000-talet har säkert de flesta också koll på. Att Who´s Next är ett av de största rockalbumen genom tiderna är helt klart.
Quadrophenia (1973)
Det perfekta konceptalbumet finns. Den ultimata rockoperan, den enda rockoperan värd namnet, Pete Townshends Quadrophenia. Quadrophenia är högst närvarande från första låten till avslutningen fyra LP-sidor senare. Det är genomarbetat och genomtänkt, historien är delvis sann, delvis psykedeliskt galen.
Quadrophenia-Soundtrack (1979)
Det här albumet är inte en senare press av rockoperan Quadrophenia. Nej, det är musiken från den film som gjordes sex år senare. Soundtrackdubbeln har bara med tio av de 16 låtarna från originalet.
The Who By Numbers (1975)
Om jag inte minns alldeles fel var Who By Numbers den första Who-LP jag hörde. Det blev en märklig upplevelse. Jag hade hört talas allt om de vilda konserterna, om deras ilska och frustrationen i My Generation. Who By Numbers var något helt annat, en glad platta...
Who Are You (1978)
Who Are You är ett kontroversiellt Who-album. Det är experimentellt och udda. För många hardcorefans var det en skymf. Pete Townshend hade lagt gitarren åt sidan och ägnar sig åt att spela synth. Och för varje låt på skivan tar The Who sitt experiment ett steg längre.
The Kids Are Alright (1979)
Ett album man inte tror man behöver förrän man har det. För det verkar ju inte särskilt intressant; en samling gamla livelåtar och radioinspelningar som tillsammans blir soundtracken från The Whos rockdokumentär The Kids Are Alright. Men oj, vad rolig den här plattan är.
Face Dances (1981)
Face Dances är The Whos första album utan Keith Moon. Jag tror inte jag någon enda gång läst en positiv recension om denna skiva. Men kan en LP med en sån klassisk Who-låt som You Better You Bet verkligen vara kass? Den låten är ju den allra sista Who-klassikern.
It´s Hard (1982)
Närmare Joy Division än så här kom aldrig The Who. Det kunde inte bli något annat. Keith Moons död och Pete Townshends personliga problem satt för djupt, han var nära att gå samma väg som Moon. Det är inte konstigt att It´s Hard är The Whos värsta album någonsin.
Endless Wire (2006)
Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.
SAMLINGSALBUM
Hur många samlingsalbum det finns med The Who är det nog ingen som vet. Jag har dock samlat på mig fyra, två som känns nödvändiga eftersom de innehåller alternativa tagningar och annat udda material och två som säkert kan vara bra att ha...
The Who (1968)
Det finns massor av olika pressningar, samma skivor med delvis andra låtar och andra namn i olika länder och alla möjliga andra varianter på det. Detta är en tyskpressad LP, något av ett samlingsalbum...vilket inte heller stämmer.
Odds & Sods (1974)
Gavs ut 1974 men innehåller material från slutet av 60-talet, och en del senare saker också, som inte fått vara med på The Whos olika tidigare album. Allt sammanställt av John Entwhistle.
Who´s Missing (1983)
En samlings-LP med gammalt överblivet Who-material från 60-talet är normalt inget att gå i taket över. Alldeles riktigt är Who´s Missing en onödig LP för icke troende. Men för alla dem som fortfarande har affischer Pete Townshend och The Ox uppnålade på väggarna är däremot skivan helt oemotståndlig.
My Generation-The Very Best Of (1996)
Är det verkligen nödvändigt att ha ett samlingsalbum på CD med The Who? Ett band som som jag har de flesta LP-skivor med. Bra att ha i bilen, försvarar jag mig med. The Who är lysande aggressiv bilmusik när man är ute på långresa.
The Who var hela tiden på väg. The Who var först med rockopera, Tommy, först med konceptalbum, Quadrophenia. The Who påstås vara det första arenarockbandet. Grogrunden var Pete Townshend, en rockgenrens största låtskrivare, och en märklig gnistrande dynamik i gruppen som gjorde att Roger Daltrey, Keith Moon, John Entwhistle och Townshend tillsammans kunde skapa tidlös musik.
Naturligtvis hör The Who till mina stora hjältar. Jag uppskattade eller förstod inte alla deras album när de var nya, det är något som kommit med åren. Jag har här i bloggenskrivit om alla deras studioalbum, och en del liveplattor och några samlingsalbum. Nu är det dags att göra en sammanställning.
STUDIOALBUM
När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
A Quick One var The Whos andra studioplatta och här var bandet helt i händerna på skivbolaget. Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
Who Sell Out är så nära The Who någonsin kom ett mästerverk. Och då ska ni veta att den enda låt som egentligen ”överlevt” till diverse samlingsalbum, Greatest Hits, The Best Of och allt vad det kan vara bara är I Can See For Miles.
Pete Townshends första rockopera är en rejält skruvad historia. Sjuårige Tommy blir döv, stum och blind av chocken när han får se sin pappa slå ihjäl mammans älskare. När han får ett flipperspel blir han trots sitt handikapp en oslagbar mästare.
Gamla rockers får alltid något drömskt i blicken när Live at Leeds kommer på tal. Man behöver kanske inte fundera över varför. The Whos klassisker från 1970 anses vara en av de absolut bästa liveplattor som någonsin gjorts inte bara för intensiteten och närvaron.
Att världen blev påmind om storheten med Baba O´Reilly och Won´t Get Fooled Again tack vare deckarserien C.S.I i början av 2000-talet har säkert de flesta också koll på. Att Who´s Next är ett av de största rockalbumen genom tiderna är helt klart.
Det perfekta konceptalbumet finns. Den ultimata rockoperan, den enda rockoperan värd namnet, Pete Townshends Quadrophenia. Quadrophenia är högst närvarande från första låten till avslutningen fyra LP-sidor senare. Det är genomarbetat och genomtänkt, historien är delvis sann, delvis psykedeliskt galen.
Det här albumet är inte en senare press av rockoperan Quadrophenia. Nej, det är musiken från den film som gjordes sex år senare. Soundtrackdubbeln har bara med tio av de 16 låtarna från originalet.
Om jag inte minns alldeles fel var Who By Numbers den första Who-LP jag hörde. Det blev en märklig upplevelse. Jag hade hört talas allt om de vilda konserterna, om deras ilska och frustrationen i My Generation. Who By Numbers var något helt annat, en glad platta...
Who Are You är ett kontroversiellt Who-album. Det är experimentellt och udda. För många hardcorefans var det en skymf. Pete Townshend hade lagt gitarren åt sidan och ägnar sig åt att spela synth. Och för varje låt på skivan tar The Who sitt experiment ett steg längre.
Ett album man inte tror man behöver förrän man har det. För det verkar ju inte särskilt intressant; en samling gamla livelåtar och radioinspelningar som tillsammans blir soundtracken från The Whos rockdokumentär The Kids Are Alright. Men oj, vad rolig den här plattan är.
Face Dances är The Whos första album utan Keith Moon. Jag tror inte jag någon enda gång läst en positiv recension om denna skiva. Men kan en LP med en sån klassisk Who-låt som You Better You Bet verkligen vara kass? Den låten är ju den allra sista Who-klassikern.
Närmare Joy Division än så här kom aldrig The Who. Det kunde inte bli något annat. Keith Moons död och Pete Townshends personliga problem satt för djupt, han var nära att gå samma väg som Moon. Det är inte konstigt att It´s Hard är The Whos värsta album någonsin.
Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.
SAMLINGSALBUM
Hur många samlingsalbum det finns med The Who är det nog ingen som vet. Jag har dock samlat på mig fyra, två som känns nödvändiga eftersom de innehåller alternativa tagningar och annat udda material och två som säkert kan vara bra att ha...
Det finns massor av olika pressningar, samma skivor med delvis andra låtar och andra namn i olika länder och alla möjliga andra varianter på det. Detta är en tyskpressad LP, något av ett samlingsalbum...vilket inte heller stämmer.
Gavs ut 1974 men innehåller material från slutet av 60-talet, och en del senare saker också, som inte fått vara med på The Whos olika tidigare album. Allt sammanställt av John Entwhistle.
En samlings-LP med gammalt överblivet Who-material från 60-talet är normalt inget att gå i taket över. Alldeles riktigt är Who´s Missing en onödig LP för icke troende. Men för alla dem som fortfarande har affischer Pete Townshend och The Ox uppnålade på väggarna är däremot skivan helt oemotståndlig.
Är det verkligen nödvändigt att ha ett samlingsalbum på CD med The Who? Ett band som som jag har de flesta LP-skivor med. Bra att ha i bilen, försvarar jag mig med. The Who är lysande aggressiv bilmusik när man är ute på långresa.
I mina öron finns det bara ett perfekt Who-album, dessutom en samling, men det är å andra sidan helt oantastligt - Meaty Beaty Big & Bouncy.
SvaraRaderaHåller med, det är en lysande samlingsplatta...som jag dessvärre gjorde mig av med för många år sedan...och sen insåg storheten med...men efter det inte hittat något vettigt ex av...
SvaraRadera