The Musical Box: Midnight Oil rakt på

söndag 8 april 2018

Midnight Oil rakt på

MIDNIGHT OIL – HEAD INJURIES – 1979

Australiens svar på Lizzy?
Varför inte. Head Injuries är ett Midnight Oil-album från tiden före Diesel & Dust. Från en tid innan Peter Garrett hade upptäckt synthen. När Midnight Oil lirade hård rock ni samma anda som Thin Lizzy.
Det här låter kanske som en överraskning för en del. Men man ska komma ihåg att det inte var särskilt många i Sverige eller ens Europa som kände till Midnight Oil före 1987 och superhiten Beds Are Burning.

Men de hade haft ett liv före den singeln och hade gått igenom faser både som punkband och hårdrockband. Head Injuries är gruppens andra platta och kom till precis efter att de upptäckt hårdrocken.

Jag gick givetvis samma väg som alla andra på den här sidan jordklotet. Jag blev alldeles fascinerad av Beds Are Burning och av LP:n Diesel And Dust. När sen flera av bandets äldre album också började säljas i Sverige hängde jag på.

Jag vill minnas att det till och med fanns särskilda skivställ i butikerna där australiska band lanserades. Det var inte bara Midnight Oil, kommer ni ihåg hjältar som Black Sorrows, Eurogliders, Triffids och Noiseworks?

I de där skivställen fanns också alla Midnight Oils tidia skivor och bland dem Head Injuries. Det tog dock ganska länge innan jag upptäckte skivan. Lite försiktig och inte allt för välavlönad började jag med skivorna närmast Diesel & Dust och gick bakåt.

De två första skivorna missade jag dock då, det fler än jag som var nyfikna. Den kom jag över långt senare. Som alla skivletare vet finns en naturlag som säger att just den skivan man letar efter är omöjlig att hitta just då. Den kan däremot dyka upp när man inte är förberedd.
När jag nästan gett upp stod den bara där i en skivback, i den där skivaffären som en gång i tiden höll till på Göteborgs centralstation. Jag som höll på att leta efter Costello och tidiga Nick Lowe. Det tog mig några år, men Head Injuries var värd att leta efter.

Midnight Oils hårdrocksound från det sena 70-talet är både fräckt och uppkäftigt. Framför allt är det enkelt. Det är rock, rakt på. Stand in Line är utan tvekan skivans bästa spår, men bra låtar finns det flera. Section 5 har ett nästan knäckande tempo, Koala Sprint är rätt snygg och Naked Flame är flippad. Bara som exempel.

Nr: 650/2222

Jag skrev om skivan för flera år sedan här på bloggen. Men jag har nu lugnat mig något och har därför skrivit om texten i en något mer sansad ton.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar