TONIO K – LIFE IN THE FOODCHAIN – 1978
Det här är en ”ungdomskärlek” jag försökte pracka på alla, men som ingen mer än jag i kompisgänget gillade. Finns det något som borde kallas ”intelligent” pop-musik, då hör Tonio K dit. Men exakt vad det är vet jag inte.
Life In The Foodchain skulle kunna vara new wave, musiken är uppkäftig och irriterande. Nästan punk på sina ställen. Och jag tror nog det går att vaska fram lite New York Dolls också, men utan läppglans, rouge och nätstrumpor då förstås. Men powerpop är det dock inte.
Dessutom gör det här amerikanska bandet smarta texter. Ironiska, elaka och cyniska, i samma klass som de brittiska new wave-banden. Tonio K spottar ur sig sina cynismer och låter minst lika elak som vad Elvis Costello någonsin gjorde.
Life In The Foodchain, Tonio K:s första album, kom redan 1978. Det är en kul liten rockplatta, om än något bortglömd nu för tiden. Den passade inte in någonstans då. Och gör det förmodligen inte nu heller. Jag känner inte många som har den här skivan.
Och de som råkar ha den i samlingen har inte spelat den på länge. Men nu har jag gjort det igen och jag kom fram till att den fortfarande är kul att lyssna på. Jag borde spelat den fler gånger än jag gjort.
Men man måste nog vara på rätt humör för att orka spela den, det har jag räknat ut. Life in the Foodchain kan vara påfrestande. Men nog är den bra alltid.
Cyniska The Funky Western Civilization är fortfarande en gungig, svettig rocker som numera skulle kunna passas in i gubbrockfacket, men vad spelar det för roll.
Varför den inte blev en superhit har jag aldrig förstått. Det finns flera små sköna låtar att hitta här. Hela skivan är bra.
Nr: 803/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.
Det här är en ”ungdomskärlek” jag försökte pracka på alla, men som ingen mer än jag i kompisgänget gillade. Finns det något som borde kallas ”intelligent” pop-musik, då hör Tonio K dit. Men exakt vad det är vet jag inte.
Dessutom gör det här amerikanska bandet smarta texter. Ironiska, elaka och cyniska, i samma klass som de brittiska new wave-banden. Tonio K spottar ur sig sina cynismer och låter minst lika elak som vad Elvis Costello någonsin gjorde.
Och de som råkar ha den i samlingen har inte spelat den på länge. Men nu har jag gjort det igen och jag kom fram till att den fortfarande är kul att lyssna på. Jag borde spelat den fler gånger än jag gjort.
Cyniska The Funky Western Civilization är fortfarande en gungig, svettig rocker som numera skulle kunna passas in i gubbrockfacket, men vad spelar det för roll.
Varför den inte blev en superhit har jag aldrig förstått. Det finns flera små sköna låtar att hitta här. Hela skivan är bra.
Nr: 803/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar