JETHRO TULL - MINSTREL IN THE GALLERY - 2002 (CD)
Anade inte att jag behövde mer av Minstrel In The Gallery än det jag redan hört. Men på ett CD-släpp från 2002 dök tre tidigare aldrig utgivna låtar upp. Det visade sig vara en bra idé.
De ”nya” låtarna kom till i samband med inspelningen av skivan 1975, men togs aldrig med på albumet. Summer Sands hamnade i stället på baksidan av singeln Minstrel In The Gallery och både March Of The Mad Scientist och Pan Dance släpptes också som singlar.
Det är sällan bonuslåtar eller obskyra liveupptagningar tillför något till redan utgivna skivor som trycks i nya upplagor. Men den här gången blev det riktigt bra, de har något att tillföra och gav mig ännu en ursäkt att dyka ner i Minstrel In The Gallerys märkliga värld ännu en gång. Att sen två ofullständiga liveinspelningar också finns med på CD:n kan dock tyckas vara ett märkligt val.
Det är dock inte alla gamla tullfans som gillar Minstrel In The Gallery. Så här skrev jag för några år sedan när jag berättade om vinylskivan:
Minstrel in the Gallery delade Jethro Tull-fansen i två läger. Några tröttnade på Ian Andersons experimenterande, andra blev fullständigt övertygade.
1975 började den progressiva rocken gå lite på tomgång. Till och med de stora banden verkade få slut på nya ideér. Men inte Ian Anderson. Minstrel in the Gallery var nog det definitiva steget där Jethro Tull blev ett kultband för en mindre grupp fans. Många av bandets hardcore-anhängare anser också att det här är en av gruppens bästa och mest avgörande album. Andra tycker precis tvärtom.
På den tiden Borgmästargränd var öppen för biltrafik låg det en liten radio- och tv-handlare precis under den där gångbron över gatan. Där fanns också en mycket liten avdelning med LP-skivor. Det var där jag hittade Minstrel.
Eftersom Warchild fortfarande satt inetsad i närminnet gick den inte att motstå. Minstrel var visserligen något helt annat än Warchild, men jag blev inte besviken. Titelspåret, som är skivans bästa låt, spelar jag fortfarande gärna.
Det är en ganska typisk Tull-låt från den här tiden, där både Barres vassa gitarr och Ians flöjt får utrymme. Cold Wind to Valhalla fortsätter i samma stil och på Black Satin Dancer får Martin Barre ännu en gång fritt spelrum. One White Duck och Baker Street Muse är också två låtar jag fortfarande kan avnjuta med stort nöje.
En gång i tiden låg det ett kafé på den där inglasade gångbron, det var nog på 60-talet. Radioaffären är också borta sedan många år. Minstrel in the Gallery har jag kvar.
Nr: 10/CD
Anade inte att jag behövde mer av Minstrel In The Gallery än det jag redan hört. Men på ett CD-släpp från 2002 dök tre tidigare aldrig utgivna låtar upp. Det visade sig vara en bra idé.
Det är sällan bonuslåtar eller obskyra liveupptagningar tillför något till redan utgivna skivor som trycks i nya upplagor. Men den här gången blev det riktigt bra, de har något att tillföra och gav mig ännu en ursäkt att dyka ner i Minstrel In The Gallerys märkliga värld ännu en gång. Att sen två ofullständiga liveinspelningar också finns med på CD:n kan dock tyckas vara ett märkligt val.
Minstrel in the Gallery delade Jethro Tull-fansen i två läger. Några tröttnade på Ian Andersons experimenterande, andra blev fullständigt övertygade.
1975 började den progressiva rocken gå lite på tomgång. Till och med de stora banden verkade få slut på nya ideér. Men inte Ian Anderson. Minstrel in the Gallery var nog det definitiva steget där Jethro Tull blev ett kultband för en mindre grupp fans. Många av bandets hardcore-anhängare anser också att det här är en av gruppens bästa och mest avgörande album. Andra tycker precis tvärtom.
Eftersom Warchild fortfarande satt inetsad i närminnet gick den inte att motstå. Minstrel var visserligen något helt annat än Warchild, men jag blev inte besviken. Titelspåret, som är skivans bästa låt, spelar jag fortfarande gärna.
Det är en ganska typisk Tull-låt från den här tiden, där både Barres vassa gitarr och Ians flöjt får utrymme. Cold Wind to Valhalla fortsätter i samma stil och på Black Satin Dancer får Martin Barre ännu en gång fritt spelrum. One White Duck och Baker Street Muse är också två låtar jag fortfarande kan avnjuta med stort nöje.
En gång i tiden låg det ett kafé på den där inglasade gångbron, det var nog på 60-talet. Radioaffären är också borta sedan många år. Minstrel in the Gallery har jag kvar.
Nr: 10/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar