MOTT – THE GOOSEBERRY SESSIONS – 2000
Den här CD:n skulle i nästan vilken skivsamling som helst riskera att bli utnämnd till samlingens värsta, alla kategorier. Först ett antal ljudmässigt usla demoinspelningar med ett band som ingen kommer ihåg ihop med en samling låtar ingen minns. Efter det blir det surfrock inspirerad av Nintendo 8-bitars ljudbild, jullåtar dessutom. Tänk Super Mario och Beach Boysbröderna...i tomteluva.
Men det där med värsta skivan gäller bara nästan varenda skivsamling. Hemma hos gamla Mott The Hooplefans kan chansen vara att skivan får en helt annan status. The Gooseberry Sessions innehåller nämligen en rad mycket svårhittade demolåtar med Mott från 1976.
Mott är alltså det som blev kvar av Mott The Hoople när Ian Hunter lämnade dem åt sitt öde. De hade en kortvarig och numera helt bortglömd period tillsammans och gav då ut två album, silvriga albumet Mott samt totalt bortglömda Shouting & Pointing. Inget av dem gick till rockhistorien.
Första delen av denna välmatade CD innehåller ett antal demolåtar från den perioden. Visserligen är ljudkvaliteten minst sagt svajig, ljudet kommer och går. Men för de gamla fans som orkade med Motts plattor är igenkäningsfaktiorn så klart väldigt hög, även om förmodligen till och med de mest inbitna fansen tycker inspelningen är lite pinsam.
Andra delen av CD:n är rejält obskyr. Efter att Mott gjort sina två album, fortsatte medlemmarna att göra inspelningar på andra håll. Det utmynnade bland annat i en LP med bandet British Lions.
Under denna period spelade dessutom gitarristen Overend Watts, Dale Griffin och Ray Major samt organisten Morgan Fisher, som arrangerade, in ett antal låtar under namnet Paper Bags.
Varför det blev just jullåtar berättar inte historien. Om de tänkt sig att bygga vidare på en karriär som papperspåsar vet vi inte. Varför det blev surfrock kan man dessutom bara spekulera över.
Anstrykningen av digitaliserat 8-bitars nintendoljud berodde dock säkert på att Morgan Fisher hade blivit fascinerad av den ljudbilden att han planerade att bygga en ny egen karriär på det soundet. Något som senare delvis lyckades då han under en tid uppnådde en viss stjärnstatus i Japan.
Någon utgivning på skiva var dock inte aktuell då. 1979 släpptes dock en singel med namnet Joss Bay (som dock inte finns med på denna CD). Om det var meningen att Paper Bags skulle ge ut sina surfrockjullåtar på skiva berättar inte heller historien. Faktum är att historien, det vill säga Internet, inte säger ett enda ord om detta Paper Bags (det finns flera band med det namnet).
Om dessa jullåtar därför är lika legendariska som det påstås på CD:ns omslag kan säkert ifrågasättas trots att det nånstans mitt i dyker upp en julsaga. Hur som helst finns det förmodligen en och annan som skulle kunna tänkas att tycka det är ganska roligt. Mest för att det är vansinnigt udda, men också för att inspelningen är så hemlig och svår att få tag på.
För min del fungerar Paper Bags låtar bra till en början, då till och med gillar jag helgalna Krazy Kristmas Krackers (en medley på flera välkända jullåtar). Det funkar bra i några låtar till, men sen blir det för mycket av det goda. Men å andra sidan är det ju precis så det funkar med jullåtar. Det är rätt kul i början och igenkänningsfaktorn är hög...men sen blir det för mycket. Det finns alltså viss chans att denna inspelning kan bli årets julsskiva i huset där jag bor. God Surf Jul, typ!
Nr: 177/CD
Den här CD:n skulle i nästan vilken skivsamling som helst riskera att bli utnämnd till samlingens värsta, alla kategorier. Först ett antal ljudmässigt usla demoinspelningar med ett band som ingen kommer ihåg ihop med en samling låtar ingen minns. Efter det blir det surfrock inspirerad av Nintendo 8-bitars ljudbild, jullåtar dessutom. Tänk Super Mario och Beach Boysbröderna...i tomteluva.
Mott är alltså det som blev kvar av Mott The Hoople när Ian Hunter lämnade dem åt sitt öde. De hade en kortvarig och numera helt bortglömd period tillsammans och gav då ut två album, silvriga albumet Mott samt totalt bortglömda Shouting & Pointing. Inget av dem gick till rockhistorien.
Under denna period spelade dessutom gitarristen Overend Watts, Dale Griffin och Ray Major samt organisten Morgan Fisher, som arrangerade, in ett antal låtar under namnet Paper Bags.
Varför det blev just jullåtar berättar inte historien. Om de tänkt sig att bygga vidare på en karriär som papperspåsar vet vi inte. Varför det blev surfrock kan man dessutom bara spekulera över.
Anstrykningen av digitaliserat 8-bitars nintendoljud berodde dock säkert på att Morgan Fisher hade blivit fascinerad av den ljudbilden att han planerade att bygga en ny egen karriär på det soundet. Något som senare delvis lyckades då han under en tid uppnådde en viss stjärnstatus i Japan.
Någon utgivning på skiva var dock inte aktuell då. 1979 släpptes dock en singel med namnet Joss Bay (som dock inte finns med på denna CD). Om det var meningen att Paper Bags skulle ge ut sina surfrockjullåtar på skiva berättar inte heller historien. Faktum är att historien, det vill säga Internet, inte säger ett enda ord om detta Paper Bags (det finns flera band med det namnet).
För min del fungerar Paper Bags låtar bra till en början, då till och med gillar jag helgalna Krazy Kristmas Krackers (en medley på flera välkända jullåtar). Det funkar bra i några låtar till, men sen blir det för mycket av det goda. Men å andra sidan är det ju precis så det funkar med jullåtar. Det är rätt kul i början och igenkänningsfaktorn är hög...men sen blir det för mycket. Det finns alltså viss chans att denna inspelning kan bli årets julsskiva i huset där jag bor. God Surf Jul, typ!
Nr: 177/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar