MOODY BLUES – CAUGHT LIVE+5 – 1977
Jag var riktigt förväntansfull när jag fick hem den här liveplattan. Caught Live+5 är visserligen utgiven så sent som 1977 men är en inspelning från en konsert 1969. Det Moody Blues gjorde i slutet av 60-talet tycker jag är deras bästa period.
Men så himla kul blev det inte. Jag insåg ganska snart, redan nånstans i mitten av första sidan, att konserten i Royal Albert Hall i december 1969 inte skulle roa mig särskilt mycket.
Men man kan inte ta ifrån Justin Hayward och John Lodge att de kunde göra vackra, romantiska poplåtar.
Efter att ha spelat igenom hela albumet några gånger tycker jag trots allt att inledningen med Gypsy är riktigt elegant. Albumets höjdpunkt hittar jag i Never Comes The Day.
Det allmänna problemet med låtarna känns klenare än studioversionerna. På scenen hade ju Moody Blues ingen uppbackning av orkester och studiomusiker.
Sa jag förresten att ljudet är kasst? Trodde verkligen inte att det skulle vara så på en inspelning som släpptes 1977, trodde att – om det varit dåligt ljud – skulle ha fixats till av den tiden skickliga ljudtekniker på Decca. Men inte. Ljudet är dovt, murrigt och det är ibland svårt att uppfatta nyanserna i musiken. Besviken? Ja...
Hoppet ställdes då till den andra delen av skivan, +5, alltså fem tidigare outgivna låtar placerade på den fjärde och sista sidan av denna dubbel, även de från det sena 60-talet. Men det var inte heller roligt.
Om det är min besvikelse och irritation över liveinspelningen som spiller över här kan jag inte svara på, men jag tycker mig förstå varför de låtarna lämnats utanför på Moody Blues tidigare album.
Nr: borttagen ur samlingen.
Jag var riktigt förväntansfull när jag fick hem den här liveplattan. Caught Live+5 är visserligen utgiven så sent som 1977 men är en inspelning från en konsert 1969. Det Moody Blues gjorde i slutet av 60-talet tycker jag är deras bästa period.
Efter att ha spelat igenom hela albumet några gånger tycker jag trots allt att inledningen med Gypsy är riktigt elegant. Albumets höjdpunkt hittar jag i Never Comes The Day.
Sa jag förresten att ljudet är kasst? Trodde verkligen inte att det skulle vara så på en inspelning som släpptes 1977, trodde att – om det varit dåligt ljud – skulle ha fixats till av den tiden skickliga ljudtekniker på Decca. Men inte. Ljudet är dovt, murrigt och det är ibland svårt att uppfatta nyanserna i musiken. Besviken? Ja...
Om det är min besvikelse och irritation över liveinspelningen som spiller över här kan jag inte svara på, men jag tycker mig förstå varför de låtarna lämnats utanför på Moody Blues tidigare album.
Nr: borttagen ur samlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar