Man måste kunna sina gamla sydstatsrockers

LYNYRD SKYNYRD – ENDANGERED SPECIES – 1994

Suck, ännu ett halvtråkigt livealbum från det tidiga 90-talet, tänkte jag först. Men det visade sig att Lynyrd Skynyrd gjort lite mer än vad Clapton, Dylan, Niravan och The Boss gjorde på sina unpluggedalbum. De spelade in ett helt studioalbum med gamla hitlåtar i stället. Det gillade jag bättre.

Jag tror väl inte knappast att Lynyrd Skynyrd var ensamma om att spela in en sån platta, men jag kan inte komma på någon annan nu direkt. Storheten med Endangered Species bygger dock helt på att den som lyssnar har koll på Lynyrd Skynyrd.

Kan man sina sydstatsrockers blir konstrasten mellan de ursprungliga låtarna och de nya versionerna med bara akustisk gitarr, trummor och bas ganska häftig. Det säger sig själv att detta inte är skivan för festen, men att den däremot funkar alldeles utmärkt på efterfesten när yran lagt sig och folk i bästa fall sitter upp i sofforna.

Låtvalet är givetvis smart, de flesta av Lynyrd Skynyrds stora hits finns med; I Ain´t The One, Poison Whiskey och självklara Sweet Home Alabama. Ett par låtar från senaste ”riktiga” skivan innan The Last Rebel passar också bra in i sammanhanget.

Min enda invändning är att bandet av någon anledning valt att göra en nyinspelning av Heartbrek Hotel. Möjligtvis var det en kul idé då, men nu för tiden mer pittoreskt än intressant.

Nr: 120/CD