Ett oantastligt Lynyrd Skynyrdalbum

LYNYRD SKYNYRD – EDGE OF FOREVER – 1999

Att Robert Medlocke frontade Blackfoot på 70-talet och att Hughie Thomasson kom från aktade countryrockbandet Outlaws hade ingen som helst betydelse här. Man tar sig inte in i Lynyrd Skynryd så lätt, inte i Johnny van Zant och Gary Rossingtons band.

Följaktligen får de båda, trots meriter som skulle kunnat ge de en plats i rockvärldens Hall Of Fame, nöja sig med att stå bakom i kören och kompa på gitarrerna. Men de fick å andra sidan vara med och skriva en del av låtarna, under överinseende så klart.

Min tanke är att det kunde varit intressant att få höra vad de två kunde gjort med ett så inmutat sound som Lynyrd Skynyrds. Men med facit i hand visade det sig inte alls bli så.

Edge Of Forever låter som Lynyrd Skynyrd alltid gjort, på gott och ont. Lyssnar man noga går det dock att ana vissa nya influenser, countryrock, vilket skulle tyda på att de båda nykomlingarna trots allt lyckats nästla sig in i Lynyrd Skynyrd-dynastin och att de var uppskattade. Men skillnaden är marginell.

Under det sena 90-talet skulle man kanske kunnat hoppas på att bandet hade kunnat hitta på lite nya infallsvinklar och förnyat sitt sound på något sätt. Men varför ändra på ett vinnande koncept, funkade det med Sweet Home Alabama, så varför skulle det inte göra det 1999 också?

Edge Of Forever är trots mina invändningar ett oantastligt Lynyrd Skynyrdalbum. De som köper den här skivan vet precis vad de får och får exakt det dem förväntar sig. Och dessutom lite, lite nytt. Men något banbrytande album är det defintivt inte. Det är ett album för de gamla fansen.

Nr: 15/CD