STEVE GIBBONS BAND – DOWN IN THE BUNKER – 1978
Kir smakade fan. Men på den tiden Kir var en storsäljare på Systemet och 6:ans buss gick mellan Ekhagen och Bymarken dök Steve Gibbons Band upp från ingenstans. Jag var övertygad om att Gibbons kom från samma ställe som Kir, direkt från helvetet.
Steve Gibbons var en svavelosande djävul med magiska och farliga texter, framspottade med en cigg nonchalant hängande i mungipan. Musiken kom direkt från 50- och 60-talen men hade förädlats och formats av Steve Gibbons själv på små ruffiga pubar på Birminghamns bakgator. Det märks inte minst på de tidiga plattorna.
Soundet på LP:n Down in the Bunker var svettigt och påträngande. 1978 var det ohyggligt modernt och det allra senaste. Steve Gibbons var en tuff och trendig bandledare som vägrade kompromissa. Plattan slog ner som en rökgranat den sommaren. Knivskarpa låtar som Any Road Up, Down in the Bunker och No Spitting on the Bus fyllde hela tillvaron.
Jag träffade Steve Gibbons på Lilla krogen 33 år senare. Då var han inte särskilt intresserad av att prata om Down In The Bunker utan ville hellre se framåt.
Men att det blev hans stora genombrott kunde han inte undvika. Bara i Sverige såldes den i över 100.00 exemplar. Skivorna innan hade som mest kommit upp i 10.000 sålda.
Lite pinsamt tyckte jag det blev när jag försiktigt frågade om han ville signera skivan jag hade med mig. Men det gjorde han och garvade.
Steve Gibbons var ingen nykomling ens i slutet av 70-talet. Han var redan då en rutinerad rockveteran i Birmingham. Så tidigt som 1960 sjöng han i gruppen Dominettes, som 1963 bytte namn till the Uglys.
När detta mytomspunna band försvann tillbringade Gibbons första halvan av 70-talet med att lira rock på sjabbiga pubar i Birmingham tillsammans med spillrorna av Idle Race, som är mest berömt för att Jeff Lynne en gång var med där. Han hade kanske gjort det fortfarande om inte Who-managern Peter Meaden råkat halka in på ett av de där rökiga haken för en pint när Gibbons stod på scenen.
Med hans hjälp gav gruppen ut sin första platta, Any Road Up 1976 och befann sig snart på samma scener som ELO och andra storheter. Det brittiska svaret på Bob Seger lanserades han som i USA och blev omåttligt populär med sitt andra album, Rollin´ On 1977.
Men Steve Gibbons lirade inte gubbrock som Seger, tack och lov. Det visade han med Down in the Bunker 1978. Här stod birminghamrockaren på topp med sin cyniska och iskallt hänsynslösa rock. Den blev hans krona på verket. Bättre än både kir och 6:an busslinje.
Steve Gibbons gjorde efter det ett flertal album, men inget i samma klass. Nu över 70-år gamle Steve Gibbons är fortfarande i branschen. På 90-talet i the Dylan Project och på senare år i musikprojektet Brum Rocks tillsammans med gamla The Move-medlemmarna Bev Bevan och Trevor Burton.
Steve Gibbons Band lär också göra en och annan spelning. Det var en av dem jag såg i Jönköping våren 2011. Och dagen efter dök han utan förvarning upp som extranummer på Öxnehagadagen i Huskvarna. Jag var där också.
Nr: 97/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Kir smakade fan. Men på den tiden Kir var en storsäljare på Systemet och 6:ans buss gick mellan Ekhagen och Bymarken dök Steve Gibbons Band upp från ingenstans. Jag var övertygad om att Gibbons kom från samma ställe som Kir, direkt från helvetet.
Soundet på LP:n Down in the Bunker var svettigt och påträngande. 1978 var det ohyggligt modernt och det allra senaste. Steve Gibbons var en tuff och trendig bandledare som vägrade kompromissa. Plattan slog ner som en rökgranat den sommaren. Knivskarpa låtar som Any Road Up, Down in the Bunker och No Spitting on the Bus fyllde hela tillvaron.
Men att det blev hans stora genombrott kunde han inte undvika. Bara i Sverige såldes den i över 100.00 exemplar. Skivorna innan hade som mest kommit upp i 10.000 sålda.
Lite pinsamt tyckte jag det blev när jag försiktigt frågade om han ville signera skivan jag hade med mig. Men det gjorde han och garvade.
Steve Gibbons var ingen nykomling ens i slutet av 70-talet. Han var redan då en rutinerad rockveteran i Birmingham. Så tidigt som 1960 sjöng han i gruppen Dominettes, som 1963 bytte namn till the Uglys.
När detta mytomspunna band försvann tillbringade Gibbons första halvan av 70-talet med att lira rock på sjabbiga pubar i Birmingham tillsammans med spillrorna av Idle Race, som är mest berömt för att Jeff Lynne en gång var med där. Han hade kanske gjort det fortfarande om inte Who-managern Peter Meaden råkat halka in på ett av de där rökiga haken för en pint när Gibbons stod på scenen.
Men Steve Gibbons lirade inte gubbrock som Seger, tack och lov. Det visade han med Down in the Bunker 1978. Här stod birminghamrockaren på topp med sin cyniska och iskallt hänsynslösa rock. Den blev hans krona på verket. Bättre än både kir och 6:an busslinje.
Steve Gibbons gjorde efter det ett flertal album, men inget i samma klass. Nu över 70-år gamle Steve Gibbons är fortfarande i branschen. På 90-talet i the Dylan Project och på senare år i musikprojektet Brum Rocks tillsammans med gamla The Move-medlemmarna Bev Bevan och Trevor Burton.
Steve Gibbons Band lär också göra en och annan spelning. Det var en av dem jag såg i Jönköping våren 2011. Och dagen efter dök han utan förvarning upp som extranummer på Öxnehagadagen i Huskvarna. Jag var där också.
Nr: 97/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar