BRIAN ENO – HERE COME THE WARM JETS – 1973
Here Come The Warm Jets är Brian Enos första riktiga soloplatta och skulle kunna vara den enda anledningen att över huvud taget äga en skivspelare. Det här spännande och innovativt, smart och nytänkande samtidigt som Eno hittar inspiration i allt från 60-talspop till psykedelia.
Det är inte alls konstigt att Here Come The Warm jets blev en av Enos mest kommersiellt framgånsgrika album. Här finns inte oväntat en stor dos Roxy Music. Alla gruppens medlemmar – utom Bryan Ferry – finns med någonstans på skivan.
Dessutom går det att spåra en hel del Bowies Aladdin Sane och Ziggy Stardust. Och sånt gillade folk även i mitten på 70-talet, Bowie hade redan då blivit mer än bara superhjälte.
Därför är det inte heller överraskande att Here Come The Warm Jets kallats för banbrytande och den bästa glamrockskiva som någonsin gjorts (det är dock flera om det budet, kan man väl konstatera).
Men Here Come the Warm Jets är knappast glamrock och det är definitivt inte den experimentella ambienta musik Brian Eno skulle ägna sig åt senare.
Däremot är det är futuristiskt och en skiva man vid varje genomlyssning hittar nya prylar. Den är stökig och rörig, men samtidigt mild och mjuk, skonsam mot öronen.
Lyssnar man på den flera gånger blir den ironisk och elak – Baby´s on fire, better throw her in the water. (vilken förresten är en ohyggligt bra låt). En sak är säker. Brian Eno hade en osviklig känsla för bra pop.
Nr: 385/2222
Here Come The Warm Jets är Brian Enos första riktiga soloplatta och skulle kunna vara den enda anledningen att över huvud taget äga en skivspelare. Det här spännande och innovativt, smart och nytänkande samtidigt som Eno hittar inspiration i allt från 60-talspop till psykedelia.
Det är inte alls konstigt att Here Come The Warm jets blev en av Enos mest kommersiellt framgånsgrika album. Här finns inte oväntat en stor dos Roxy Music. Alla gruppens medlemmar – utom Bryan Ferry – finns med någonstans på skivan.
Dessutom går det att spåra en hel del Bowies Aladdin Sane och Ziggy Stardust. Och sånt gillade folk även i mitten på 70-talet, Bowie hade redan då blivit mer än bara superhjälte.
Därför är det inte heller överraskande att Here Come The Warm Jets kallats för banbrytande och den bästa glamrockskiva som någonsin gjorts (det är dock flera om det budet, kan man väl konstatera).
Men Here Come the Warm Jets är knappast glamrock och det är definitivt inte den experimentella ambienta musik Brian Eno skulle ägna sig åt senare.
Däremot är det är futuristiskt och en skiva man vid varje genomlyssning hittar nya prylar. Den är stökig och rörig, men samtidigt mild och mjuk, skonsam mot öronen.
Lyssnar man på den flera gånger blir den ironisk och elak – Baby´s on fire, better throw her in the water. (vilken förresten är en ohyggligt bra låt). En sak är säker. Brian Eno hade en osviklig känsla för bra pop.
Nr: 385/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar