CLASH – LONDON CALLING – 1979
Joe Strummers ögon var som brinnande gaslågor och London Calling genuin smärta. Det var texter om livet i Londons förorter med raskravaller, hopplöshet och fattigdom. Guns of Brixton, Lost in the Supermarket och otäcka Jimmy Jazz.
När jag första gången hörde Clash och London Calling fick det mig att inse att det här var något gjort av en främmande ras. Det var musik mer aggressivt än något annat och de bankade skiten ur instrumenten, men visste vad de gjorde till skillnad från många andra brittiska punkband.
Clash var så annorlunda. Inga långa trumsolon eller fåniga synthar. Inga kaliforniska egotripper, eller progressivt och experimentellt och ingen låt längre än tre minuter av tillfällig lycka.
Innan London Calling hade Clash släppt två våldsamma punkplattor. Men London Calling är knappast punk, det handlar mer om rak och kompromisslös rock.
Clashmedlemmarna kunde till skillnad från många andra punkband hantera sina instrument. Det var nog därför The Clash under en ganska lång tid fick ta så stor plats i mitt musiklyssnande.
London Calling påverkade mig och styrde en period mitt musikintresse mot helt nya vägar. Jag gick från hårdrock och glam till new wave; Clash, Graham Parker, Elvis Costello, Joe Jackson blev mina nya hjältar. Det är artister vars skivor jag gärna lyssnar på idag också och fortfarande gillar att höra. Men London Calling var först av dem.
Det går säkert att hävda att London Calling är ett mästerverk i sin genre. Men The Clash stannade inte där, musikaliskt kunde och ville de mer. På efterföljaren Sandinista tog bandet steget hela vägen och blandade flera olika musikstilar.
Möjligtvis gick de för långt för att punkgenerationen skulle acceptera det. Men jag gillar Sandinista även om den levererar på ett helt annat och mer subtilt plan än London Calling.
Nr: 192/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Joe Strummers ögon var som brinnande gaslågor och London Calling genuin smärta. Det var texter om livet i Londons förorter med raskravaller, hopplöshet och fattigdom. Guns of Brixton, Lost in the Supermarket och otäcka Jimmy Jazz.
Innan London Calling hade Clash släppt två våldsamma punkplattor. Men London Calling är knappast punk, det handlar mer om rak och kompromisslös rock.
Clashmedlemmarna kunde till skillnad från många andra punkband hantera sina instrument. Det var nog därför The Clash under en ganska lång tid fick ta så stor plats i mitt musiklyssnande.
London Calling påverkade mig och styrde en period mitt musikintresse mot helt nya vägar. Jag gick från hårdrock och glam till new wave; Clash, Graham Parker, Elvis Costello, Joe Jackson blev mina nya hjältar. Det är artister vars skivor jag gärna lyssnar på idag också och fortfarande gillar att höra. Men London Calling var först av dem.
Möjligtvis gick de för långt för att punkgenerationen skulle acceptera det. Men jag gillar Sandinista även om den levererar på ett helt annat och mer subtilt plan än London Calling.
Nr: 192/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar