Det finns grader i helvetet

C.A QUINTET – TRIP THRU HELL – 1968

Kalkonfilm är det första jag tänker på här. Trip Thru Hell skulle funka helt perfekt till en äkta amerikansk kalkonrulle. Här finns långa suggestiva avsnitt, fruktansvärt sega, här finns jazz, mexikanskt och märkliga ljudeffekter. Det som behövs med andra ord.

Att musiken sen är deprimerande får man bortse från. Det är den delen som gör att jag tvekar att kalla C.A Quintets musik för psykedelia. Men förmodligen är det så ändå. Om jag måste jämföra med något annat får det nämligen bli Doors, utan att bandet på en enda punkt har de kvaliteterna.

Kalkonfilm är dock en genre C.A Qunitet borde känt sig hemma. Vilket betyder att det är så dåligt att det blir bra. Det finns dock grader i helvetet.

Dålig kalkonfilm är bara dålig. Usel kalkonfilm blir däremot kitschig och kan därmed få kultstatus. Och blir alltså bra. Det är där jag påstår att C.A Quintet befinner sig med sin Trip Thru Hell.

Skivan är jobbig att lyssna på i sin helhet. Det finns säkert väldigt många som skulle påstå att musiken är tråkig. Men det är troligen där skivans storhet ligger, att den är så seg att den går över gränsen och blir intressant, alltså kitsch.

Helt plötsligt börjar nämligen de där märkliga ljudeffekterna bandet skapar, fuzzgitarrer, sirener och scratchljud, bli intressanta. Det är till och med så man börjar gilla det, vilket med filmmått mätt skulle betyda att skivan därmed uppnått kultstatus.

C.A Quintet nådde självklart inga framgångar med sin musik 1968, de kunde inte konkurrera med storheter som Doors, Jefferson Airplane eller för den delen Country Joe & The Fish. Skivan kom i en piratupplaga under 80-talet men nådde bara de mest introverta.

När skivan gavs ut på CD under 90-talet var det däremot fler som insåg vad de missat...1968 eller på 1980-talet. Det var väl då C.A Quintet fick kultstatus.

Nr: 159/2222