IAN HUNTER – RANT – 2001
Då kan jag gratulera mig själv till ännu ett dumt beslut. Nångång för ganska länge sen bestämde jag mig för att inte lyssna på de Ian Hunteralbum som bara släpptes på CD.
Den ideologiskt välförankrade idén verkade bra ganska länge. Från 1990 års Yui Orta till nu, när jag lyssnade på albumet Rant, eller närmare bestänt Ripoff. Vilken lysande rocklåt det är. Där gjorde jag bort mig! Det var en korkad idé.
Det är på tok för amatörmässigt enkelt att direkt börja jämföra Ian Hunters soloalbum med Mott The Hoople och skivor som All The Young Dudes, The Hoople eller Mad Shadows. Men nu kan jag inte låta bli.
Ripoff är en Ian Huntersk flashback hela vägen tillbaka till 1972 och All The Young Dudes, utan att ha ett enda dugg med denna gamla legendariska klassiker att göra.
Det har däremot känslan, den där fullständigt oemotståndliga upplevelsen om att få vara med om något stort och oförklarligt magiskt.
Ripoff är utan att ens vara Ian Hunters främsta verk en fantastisk nostalgitripp där jag ser allt från Mad Shadows, Brain Capers och hans läckra soloalbum You´re Never Alone With A Schizophrenic fladdra förbi min allt mer ofokuserade blick.
Första gången med Ripoff blev ett ögonblick att minnas, för mig, som i alla år älskat det Ian Hunter gjorde, men som av nån korkad, envis idé slutade lyssna på hans skivor. Det misstaget kommer jag att ändra på nu. I skrivande stund står precis alla Ian Hunters album efter 1990 högst upp på min önskelista.
Rant är någon form av comebackalbum för Ian Hunter efter ett par lite suddiga år i mitten och slutet av 90-talet. Men för en superstjärna som Ian Hunter är naturligtvis en sån liten dipp inget att lägga nån negativ energi på.
Men Rant blev nog ändå ett slag nystart och en fräck inledning på 2000-talet. Ta Morons till exempel, en briljant komedi som inte ligger långt efter All The Way From Memphis. Eller att No One har en hel del gemensamt med Ships (som Barry Manilow snodde och gjorde en superhit av).
Dem som trodde att Ian Hunter var en föredetting hade fel (jag var bland dem). Rant är ett synnerligen välkomponerat, snyggt ihopsatt och framför allt välproducerat rockalbum där åtminstone inte jag är kapabel till att hitta några svaga punkter, utan tvärtom ägnar hela min energi åt att hylla skivan. Detta trots att jag mycket väl vet att Ian Hunter hade bättre album och större låtar än Ripoff bakom sig.
Nr: 176/CD
Då kan jag gratulera mig själv till ännu ett dumt beslut. Nångång för ganska länge sen bestämde jag mig för att inte lyssna på de Ian Hunteralbum som bara släpptes på CD.
Det är på tok för amatörmässigt enkelt att direkt börja jämföra Ian Hunters soloalbum med Mott The Hoople och skivor som All The Young Dudes, The Hoople eller Mad Shadows. Men nu kan jag inte låta bli.
Ripoff är en Ian Huntersk flashback hela vägen tillbaka till 1972 och All The Young Dudes, utan att ha ett enda dugg med denna gamla legendariska klassiker att göra.
Ripoff är utan att ens vara Ian Hunters främsta verk en fantastisk nostalgitripp där jag ser allt från Mad Shadows, Brain Capers och hans läckra soloalbum You´re Never Alone With A Schizophrenic fladdra förbi min allt mer ofokuserade blick.
Första gången med Ripoff blev ett ögonblick att minnas, för mig, som i alla år älskat det Ian Hunter gjorde, men som av nån korkad, envis idé slutade lyssna på hans skivor. Det misstaget kommer jag att ändra på nu. I skrivande stund står precis alla Ian Hunters album efter 1990 högst upp på min önskelista.
Men Rant blev nog ändå ett slag nystart och en fräck inledning på 2000-talet. Ta Morons till exempel, en briljant komedi som inte ligger långt efter All The Way From Memphis. Eller att No One har en hel del gemensamt med Ships (som Barry Manilow snodde och gjorde en superhit av).
Dem som trodde att Ian Hunter var en föredetting hade fel (jag var bland dem). Rant är ett synnerligen välkomponerat, snyggt ihopsatt och framför allt välproducerat rockalbum där åtminstone inte jag är kapabel till att hitta några svaga punkter, utan tvärtom ägnar hela min energi åt att hylla skivan. Detta trots att jag mycket väl vet att Ian Hunter hade bättre album och större låtar än Ripoff bakom sig.
Nr: 176/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar