ROGER WATERS – AMUSED TO DEATH – 1992
Melodiöst? Inte för ett ögonblick, det är inte Roger Waters grej alls.
Melodilöst snarare.
Men effektfullt. Massor av ljudeffekter, det är Roger Waters grej det.
Amused to death? Ja, varför inte, så kan det mycket väl bli. Musiken är grandios och uppblåst och suger kraften ur folk. Den påminner ganska mycket om The Wall. Ohyggligt mycket text. Waters har massor att berätta.
Waters vet hur man gör för att återanvända gamla beprövade framgångsrecept. Den här gången går det också hem. Amused To Death vill jag nog påstå är ett av hans bättre verk efter 1978...kanske det bästa.
Amused To Death är definitivt inte så avskalad som The Pros och absolut ingen misshandel med synthar och 80-talseffekter som Radio K.A.O.S. Det är förresten märkligt hur bra den här skivan låter på vinyl. Ljudet är kristallklart, hämtat direkt från mastertejperna.
Albumet släpptes på vinyl när skivan var ny, men eftersom det är en 92:a, eftertraktad dessutom, var den länge synnerligen svår att få tag på...och svindyr. Under många år nöjde jag mig därför med en CD, men när skivan 2015 släpptes i en serie vinylpressningar kunde jag så klart inte låta bli.
Det är inget positivt budskap Waters har att komma med (den här gången heller) ”What God wants, God gets, God help us all”...säger han i albumets huvudnummer, vilket är den låt/sekvens på skivan som lämnar det största avtrycket. Möjligtvis var det ett försök att återupprepa något av Another Brick In The Wall-hysterin, som dock inte går riktigt hem.
Men vad Waters gör så förbannat bra är att han med hjälp av kraftfulla effekter skapar stämningar, atmosfär. Hans filosofiska funderingar i texterna hjälper till att bygga upp en lätt desillusinerad domedagsstämning.
Som helhet, väldigt bra gjort. Men problemet, som alltid när det gäller Waters soloalbum, är att det i längden blir lite tråkigt att lyssna på.
Nr: 769/2222
OBS! Har skrivit om detta album tidigare, men då jag numera har den på vinyl tycker jag mig kunna göra det igen.
Melodiöst? Inte för ett ögonblick, det är inte Roger Waters grej alls.
Melodilöst snarare.
Men effektfullt. Massor av ljudeffekter, det är Roger Waters grej det.
Waters vet hur man gör för att återanvända gamla beprövade framgångsrecept. Den här gången går det också hem. Amused To Death vill jag nog påstå är ett av hans bättre verk efter 1978...kanske det bästa.
Albumet släpptes på vinyl när skivan var ny, men eftersom det är en 92:a, eftertraktad dessutom, var den länge synnerligen svår att få tag på...och svindyr. Under många år nöjde jag mig därför med en CD, men när skivan 2015 släpptes i en serie vinylpressningar kunde jag så klart inte låta bli.
Som helhet, väldigt bra gjort. Men problemet, som alltid när det gäller Waters soloalbum, är att det i längden blir lite tråkigt att lyssna på.
Nr: 769/2222
OBS! Har skrivit om detta album tidigare, men då jag numera har den på vinyl tycker jag mig kunna göra det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar