BURNIN RED IVANHOE – BURNIN RED IVANHOE – 1970
De som pressar skivor nu för tiden är så fyndiga, självklart är skivan i röd vinyl, vad annars. Andra skivan från danska Burnin Red Ivanhoe var ett bra val att trycka upp på nytt och i rött. Det är en fantastiskt rolig LP att lyssna på till att börja med.
Skivan är också intressant för rockarkeologerna (en ny yrkesgrupp som inom kort kommer att få egen högskoleutbildning), då Burnin Red Ivanhoe anses varit ett av de första progrockbanden från Skandinavien, samtida eller till och med före storheter som Culpeppers Orchard och Wigwam.
Burnin Red Ivanhoe var dock banbrytande, de blev det första danska band som fick spela in en skiva i England. Och i början av 70-talet var det något helt enormt.
Att som danskt band kasta sig in i något så brittiskt som progressiv jazzrock, där Canterburyscenen satte agendan, var modigt.
Men Burnin Red Ivanhoe lyckades, först med debutskivan M144, ett dubbelalbum som många progkännare anser vara ett storverk...och sen med den här skivan...som inte fick något namn...men numera alltså blivit röd.
Ett album som jag efter ett antal tveksamma genomlyssningar numera sätter högt upp på min lista över intressant progrock från det tidiga 70-talet. Musiken är välgjord och fantasieggande. Det är inte konstigt att bandet fick spela in sina skivor i England, musiken påminner starkt om både Caravan och Colosseum.
Burnin Red Ivanhoe blev trots sin historiskt viktiga insats tämligen kortlivat. Efter ytterligare två album, w.w.w (där ser man, de var långt före sin tid) och Elefantskovcikadeviser, upplöstes bandet och blev senare till jazzfusiongruppen Secret Oyster, vilket var en fortsättning som när man ser det nu inte var alls oväntad.
Nr: 333/2222
De som pressar skivor nu för tiden är så fyndiga, självklart är skivan i röd vinyl, vad annars. Andra skivan från danska Burnin Red Ivanhoe var ett bra val att trycka upp på nytt och i rött. Det är en fantastiskt rolig LP att lyssna på till att börja med.
Att som danskt band kasta sig in i något så brittiskt som progressiv jazzrock, där Canterburyscenen satte agendan, var modigt.
Men Burnin Red Ivanhoe lyckades, först med debutskivan M144, ett dubbelalbum som många progkännare anser vara ett storverk...och sen med den här skivan...som inte fick något namn...men numera alltså blivit röd.
Ett album som jag efter ett antal tveksamma genomlyssningar numera sätter högt upp på min lista över intressant progrock från det tidiga 70-talet. Musiken är välgjord och fantasieggande. Det är inte konstigt att bandet fick spela in sina skivor i England, musiken påminner starkt om både Caravan och Colosseum.
Nr: 333/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar