Born To Run har blivit gammal

BRUCE SPRINGSTEEN – BORN TO RUN – 1975

Born To Run, en klassiker?
Ja! Självklart är det så. När den kom 1975 vände den upp och ner på det mesta och Springsteen satte upp nya gränser och mål långt utanför det man då trodde var möjligt...för honom.

Eller klassiker förresten – då är kanske revolutionerande ett bättre ord. För Springsteens del. Inte minst för att det var hans första riktigt kommersiella skiva.

Men är den egentligen en klassiker - så här 35 år efter? Nu för tiden är jag inte lika säker. Jag har börjat tvivla. Jag köpte nämligen skivan nu igen. Mitt gamla ex var sönderspelat och hade fått ett par repor, så när jag hittade Born To Run i ett skivställ i en av Jönköpings större varuhus (jodå, har kommit till Jönköping nu också) tyckte jag det var en bra idé att skaffa en ny.

Full av förväntan for jag sen hem för att spela min ”nya” skiva. Och blev förvånad över min egen reaktion. Jag tyckte den var tråkigt att lyssna på.

Springsteen har alltid varit oerhört pretentiös, och så här i ljuset av några decennier senare har de skuggorna blivit större. Nu tycker jag så här: Nix, Born to Run är ingen klassiker.

Det är en pompös men rätt bra 70-talsrocker. Inte mer. Inte i min samling i alla fall. Det är knappast en skiva jag gärna skulle sätta upp på väggen, vid sidan av Jefferson Airplane, The Who eller Pink Floyd. Nu inser jag att Bruce Springsteen började bli gubbig redan då!

Men det går ju inte att komma ifrån att både Thunder Road och Born to Run finns med på LP:n, två av Springsteens absolut största låtar. Gör det saken bättre?

Nej, för min del inte. Jag gillade dem då. Men nu orkar jag knappt med dem. Däremot skulle jag kunna tänka mig att någon gång emellanåt lyssna på Tenth Avenue Freeze Out.

Nr: 25/2222

Har skrivit om skivan en gång förut.