POGUES – PEACE & LOVE – 1989
Ju längre det gick ju mer handlade Pogues skivor om hur mycket alkohol Shane McGowan hällt i sig. Det blev – tvärt emot vad många alkisar påstår – inte bättre. Love & Peace lider av en förvirrad Shane McGowans ölstinkande andedräkt.
Den här gången funkar varken låtskrivande eller musiken för McGowan. Som tur var bestod Pogues av fler än bara han. Och de var mer än tillräckligt skickliga för att reda ut situationen.
Det är därför Peace & Love trots allt klarar sig, men den kan inte jämföras med Pogues stora akter som Rum Sodomy And The Lash, If I Should Fall From Grace With God eller inte ens skivan efter, som året efter Peace & Love blev McGowans sista med Pogues, Hell´s Ditch.
Eftersom jag växte upp i ett alkoholisthem har jag inga som helst svårigheter att relatera till svårigheterna The Pogues måste ha upplevt i skuggan av Shane McGowan.
Visst, det är en sjukdom, men när insikten om det saknas, är det ohyggligt svårt att göra något vettigt. Min erfarenhet är att det troligare blir precis tvärtom, att det slutar i kaos och bråk.
Därför är jag trots allt lite imponerad av vad det ändå blev av med Peace & Love. Att bandet allt lyckades med bedriften att fullfölja inspelningen och att det blev en skiva.
Jag tycker att det är i det ljuset man ska se Peace & Love. Inte genom Shane McGowans dimmiga och irrande alkoholdränkta blick, som för vissa har någon slags charm. Men jag lovar, har man varit där finns inget roligt eller charmigt med det.
Peace & Love är därför en ganska udda sak i Pogues produktion. Den irländska folkmusiken finns där givetvis, men får inte samma utrymme som på andra album. I stället hamnar Pogues i en värld av jazzrock och filmmusik, givetvis med folkrock som distinkt bakgrund.
När de dessutom halkar in på rockabilly och sen Dr John kan jag inte göra annat än påstå att Peace & Love är experimentell. Sammantaget känns skivan trots det mörk och dyster, vilket man kan förstå.
Men långt därinne finns ändå värme, humor och fram för allt självironi. Något man borde kunde tyda till att åtminstone Pogues själva trodde det fanns något slags hopp. Det gjorde det, mot alla odds. Pogues och Shane McGowan återförenades på 2000-talet.
Nr: 1269/2222
Ju längre det gick ju mer handlade Pogues skivor om hur mycket alkohol Shane McGowan hällt i sig. Det blev – tvärt emot vad många alkisar påstår – inte bättre. Love & Peace lider av en förvirrad Shane McGowans ölstinkande andedräkt.
Det är därför Peace & Love trots allt klarar sig, men den kan inte jämföras med Pogues stora akter som Rum Sodomy And The Lash, If I Should Fall From Grace With God eller inte ens skivan efter, som året efter Peace & Love blev McGowans sista med Pogues, Hell´s Ditch.
Visst, det är en sjukdom, men när insikten om det saknas, är det ohyggligt svårt att göra något vettigt. Min erfarenhet är att det troligare blir precis tvärtom, att det slutar i kaos och bråk.
Därför är jag trots allt lite imponerad av vad det ändå blev av med Peace & Love. Att bandet allt lyckades med bedriften att fullfölja inspelningen och att det blev en skiva.
Jag tycker att det är i det ljuset man ska se Peace & Love. Inte genom Shane McGowans dimmiga och irrande alkoholdränkta blick, som för vissa har någon slags charm. Men jag lovar, har man varit där finns inget roligt eller charmigt med det.
När de dessutom halkar in på rockabilly och sen Dr John kan jag inte göra annat än påstå att Peace & Love är experimentell. Sammantaget känns skivan trots det mörk och dyster, vilket man kan förstå.
Men långt därinne finns ändå värme, humor och fram för allt självironi. Något man borde kunde tyda till att åtminstone Pogues själva trodde det fanns något slags hopp. Det gjorde det, mot alla odds. Pogues och Shane McGowan återförenades på 2000-talet.
Nr: 1269/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar