SMALL FACES – OGDEN´S NUT GONE FLAKE – 1968
En riktigt skum skiva, på gränsen till absurd. Tveklöst en psykedeliaklassiker, men den kan inte stå vid sidan av Sgt Pepper, det är den alldeles för skruvad för. Jämför hellre med Their Satanic Majesties Request eller nåt annat galet.
Ogden´s Nut Gone Flake består av två helt olika sidor. Förstasidan med ett antal singlar, utan att för den skull vara några direkt hitlåtar. Skivans mest välkända spår är Lazy Sunday.
B-sidan är något helt annat, här ger sig Steve Marriott och Ronnie Lane ut på synnerligen tunn is med historien om Happiness Stan.
De låter där professor Stanley Unwin prata fram en allt märkligare och obegripligare historia, vilket varvas med diverse längre eller kortare musikaliska inslag, se Yellow Submarine. Det blir ett slags konceptalbum men bara på en LP-sida.
Det hela blir till slut väldigt rörigt och givetvis helt omöjligt att få ihop till någon slags sammanhang, vilket det förmodligen inte har och aldrig hade meningen att ha.
Men jag har förstått att Happiness Stan söker efter meningen med livet och till slut letar efter svaret på den försvunna baksidan av månen, vilket dessutom berättas på utpräglad cockneydialekt.
Small Faces går med andra ord långt över gränsen och fortsätter att skruva upp händelserna till det övergår till det som vanligen kallas nonsens.
Att lyssna på är b-sidan är alltså jobbig och egentligen inte särskilt upphetsande. Men den ska uppskattas för sitt förvirrade psykedeliska ”budskap”. Utan det inehållet hade troligen aldrig Ogden´s Nut Gone Flake blivit en sån kultklassiker som skivan faktiskt blivit.
De tidiga pressarna av denna skiva, med ett runt skivomslag förställande en rund tobaksburk, är eftertraktade samlarobjekt. Jag har dock fått nöja mig med ett vanlig fyrkantigt omslag, vilket skivbolaget på de senare upplagorna gick över till av kostnadsskäl.
Det är i stället a-sidan som gör att Ogden´s Nut Gone Flake blir en riktigt sjysst 60-talare att lyssna på. Den stora behållningen är Lazy Sunday, men Afterglow Of Your Love och Rene är också låtar som hamnar högt på min lista.
Trots a-sidan är detta inte ett album man bör lyssna på allt för ofta, även om man kanske känner sig frestad att göra det för att få ordning på den där historien på b-sidan som man aldrig lyckas få nån kläm på...
Nr: 274/2222
En riktigt skum skiva, på gränsen till absurd. Tveklöst en psykedeliaklassiker, men den kan inte stå vid sidan av Sgt Pepper, det är den alldeles för skruvad för. Jämför hellre med Their Satanic Majesties Request eller nåt annat galet.
De låter där professor Stanley Unwin prata fram en allt märkligare och obegripligare historia, vilket varvas med diverse längre eller kortare musikaliska inslag, se Yellow Submarine. Det blir ett slags konceptalbum men bara på en LP-sida.
Men jag har förstått att Happiness Stan söker efter meningen med livet och till slut letar efter svaret på den försvunna baksidan av månen, vilket dessutom berättas på utpräglad cockneydialekt.
Small Faces går med andra ord långt över gränsen och fortsätter att skruva upp händelserna till det övergår till det som vanligen kallas nonsens.
Att lyssna på är b-sidan är alltså jobbig och egentligen inte särskilt upphetsande. Men den ska uppskattas för sitt förvirrade psykedeliska ”budskap”. Utan det inehållet hade troligen aldrig Ogden´s Nut Gone Flake blivit en sån kultklassiker som skivan faktiskt blivit.
Det är i stället a-sidan som gör att Ogden´s Nut Gone Flake blir en riktigt sjysst 60-talare att lyssna på. Den stora behållningen är Lazy Sunday, men Afterglow Of Your Love och Rene är också låtar som hamnar högt på min lista.
Trots a-sidan är detta inte ett album man bör lyssna på allt för ofta, även om man kanske känner sig frestad att göra det för att få ordning på den där historien på b-sidan som man aldrig lyckas få nån kläm på...
Nr: 274/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar