Spacerock med fransk touch

PULSAR – THE STRANDS OF THE FUTURE – 1976

Alain skickade den här skivan från Provence. Han påstod sig vara övertygad om att jag skulle gilla den. Han hade läst mina Pink Floyd- och Genesis-recensioner. Pulsar skulle kunna vara Frankrikes motsvarighet. The Strands Of The Future ett av deras mästerverk.

Fransk progrock från 70-talet är för resten av världen utom fransmännen en tämligen okänd företeelse. De franska skivorna sålde aldrig särskilt bra utanför sitt hemland, kunde aldrig konkurrera med Pink Floyd, Genesis, Yes eller Jethro Tull. Jag hade egentligen ingen koll innan Alains skiva kom på Posten.

Varför Pulsar ofta jämförts med Pink Floyd förstår man direkt. Inledningen med 22 minuter långa eposet och titelspåret är spacerock med psykedeliska inslag som gör att jag omedelbart börjar jämföra med More men framför allt Meddle och där allra helst Echoes. Det är ett fantasieggande musikstycke med oändliga vindlingar, mycket underhållande och vackert.

Det finns Pink Floydfans som lite föraktfullt brukar avfärda allt som är inspirerat av Waters och Gilomour som värdelöst, men här tror jag att de för en gångs skull får ge med sig. Pulsar har tveklöst hittat den pinkfloydiska nerven men har inte kopierat utan gör sin helt egen musikaliska tolkning och skapar på sätt något helt eget.

För den som tycker det känns jobbigt att jämföra Pulsar med Pink Floyd, tänk kombinationen Jean Michel Jarre och Tangerine Dream i stället, men med sång (om än sparsam).

The Strands Of The Future är ett ypperligt exempel på högintressant symfonisk spacerock från mitten av 70-talet med en synnerligen fransk touch. Det är en skiva jag verkligen kan rekommendera trots att jag vet att den kan vara svår att hitta i Sverige.

Nr: 278/2222