BLACK SABBATH – LIVE EVIL – 1982
Underligt nog dröjde det ända till 1982 innan Black Sabbath, hela 70-talets största och mest mytomspunna hårdrockband, släppte sin första liveplatta. Då hade Bill Ward lämnat och Ozzys plats tagits över av Ronnie James Dio.
Men Dio trivdes i sin roll som Satans förkunnare här på jorden och gjorde sin roll full rättvisa. Hans röst skär som iskalla rakblad, hela hans närvaro har sån pondus och kraft att publiken drar efter andan. Live Evil är Ronnie James Dio mästerverk med Black Sabbath.
Att tyngdpunkten ligger på låtar från Heaven And Hell och Mob Rules är därför inte så märklig. Det är troligen också de låtar bandet gör allra bäst här. Inte minst Heaven And Hell som blir i det närmaste outhärdlig, men inte för lång, tvärtom.
Jag kan tänka mig att Black Sabbath var tveksamt inför bandets äldre låtar, som måste känts svåra att göra tillräckligt bra för att publiken skulle acceptera, men framför allt på ett sätt så at de inte skulle framstå som parodi eller fåniga.
Jag tycker nog att dem lyckas med det. Låtar som Black Sabbath, där jag särskilt gillar no-no-no-delen, War Pigs och Iron Man är några av höjdpunkterna på denna dubbel. Men lita inte på att det verkligen är så, möjligtvis är det jag som är lite för nostalgisk när det gäller detta.
Mitt Black Sabbath är det med Ozzy, att Dio tagit över här kan jag gå med på, men jag gillar det inte, även om jag fullt ut erkänner att han gör det förbannat bra.
När det gäller liveplattor från 70-talet och tidigare fick publiken ibland ta över lite för mycket. Men under 80-talet ändrade sig det, då tonades publikljuden ner till förmån för musiken. Men vad som blev lidande var närvaron och konsertkänslan.
Jag kan tycka att Live Evil saknar ganska mycket av livekänslan. Upplevelsen är att avståndet mellan Dio och publiken känns väldigt långt, för långt för att det ska kännas riktigt äkta.
Nr: 231/2222
Underligt nog dröjde det ända till 1982 innan Black Sabbath, hela 70-talets största och mest mytomspunna hårdrockband, släppte sin första liveplatta. Då hade Bill Ward lämnat och Ozzys plats tagits över av Ronnie James Dio.
Jag kan tänka mig att Black Sabbath var tveksamt inför bandets äldre låtar, som måste känts svåra att göra tillräckligt bra för att publiken skulle acceptera, men framför allt på ett sätt så at de inte skulle framstå som parodi eller fåniga.
Jag tycker nog att dem lyckas med det. Låtar som Black Sabbath, där jag särskilt gillar no-no-no-delen, War Pigs och Iron Man är några av höjdpunkterna på denna dubbel. Men lita inte på att det verkligen är så, möjligtvis är det jag som är lite för nostalgisk när det gäller detta.
Mitt Black Sabbath är det med Ozzy, att Dio tagit över här kan jag gå med på, men jag gillar det inte, även om jag fullt ut erkänner att han gör det förbannat bra.
Jag kan tycka att Live Evil saknar ganska mycket av livekänslan. Upplevelsen är att avståndet mellan Dio och publiken känns väldigt långt, för långt för att det ska kännas riktigt äkta.
Nr: 231/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar