En vällagrad roquefort

ZZ TOP – TRES HOMBRES – 1973

På förslag från min gamle hovstockskollega Anders lyssnade jag en gång i tiden genom Tres Hombres igen. Barfotabasisten i Blow Jobs in the Sky hade jag då inte sett sedan de målade husen på Råslätt med pastellkrita.

Och inte efter det heller för den delen. Men han hävdade envist att det här är en ohyggligt bra platta. Jag tror honom, jag vet att han har rätt. Tres Hombres hade jag inte spelat sen jag minns inte när. Men när jag till slut hittade skivan i hyllan var den vällagrad som en gammal roquefort grönmögelost och minst lika dammig som ett kyrkomöte.

Så intorkat dammig var dock inte musiken på den här LP:n. Visserligen är den lika gammal som året de började riva de gamla kåkarna på Sjöbogatan, Tres Hombres kom ut redan 1973. Men det är faktiskt ett av ZZ Top:s allra bästa album.

Till att börja med är det här den första ZZ Top-skiva där de lirar hårdrock på allvar, eller i alla fall mer hårdrock än blues. Och boogie. Det är rejält svettig texasrock. Synd att de inte fortsatte på den linjen senare.

Min favorit är fortfarande La Grange, trots att det är vanlig enkel boogierock, ett trick varenda band skulle kunna om de bara ville. Jag vet inte om nån tänkt på det, men här handlar det om sång i ungefär en minut, sen en enda lång galen boogie. Det är förmodligen det som gör den så bra.

Waitin´ For the Bus, Jesus Just Left Chicago och Beer Drinkers and Hell Raisers är också skön bluesrockboogie, även om de knappast skulle kunna räknas till klassikerna idag. En annan favorit hittade jag också, Precious and Grace, en svettig sak det också.

Att min gamla skiva hade spelats ofta visste jag, men att den fått ta emot så mycket stryk hade jag glömt. Den fick efter att Anders hört av sig stå kvar länge i skivhyllan, men när jag hittade en nypress till sjysst pris gick det så klart inte att låta bli. Numera kan jag lyssna på La Grange helt utan knäpp och knaster.

Nr: 110/2222

Har skrivit om skivan en gång tidigare.